The name of the sound are the talk of the town
Har tänkt lite på hur viktigt det är att ha ett bra namn på sitt sound för att slå sig in i branschen. Spelar det egentligen någon roll? Eller är det bara musiken man lirar som räknas? Jag tror personligen att namnet har en viss påverkan på publiken, kollar man på en affish och det står ett oetablerat namn som inte låter alltför coolt skippar man kanske att gästa deras klubb, vad vet jag.
Jag tycker att de flesta svenska sounden har jävligt grymma namn. Axxionpack, Rough Lynx och Stereo Steppers är samtliga jävligt ruffa och känns dessutom genomtänkta och originella. Trinity är kanske inte lika originellt men då får man ha i åtanke att de startade innan den värsta soundboomen i Europa då alla som hade ett par singlar och en skivspelare skulle starta ett sound (mig själv inkluderat). Topaz är också originellt men inte lika rufft som de tre första jag nämnde. Million Vibes är också fräscht och jag går tusen gånger hellre på ett sound som kallar sig Safari sound än nåt i stil med Rastafari sound.
Blickar vi utomlands tycker jag att främst att finska sound har en tendens att välja hårda och roliga namn. Komposti behöver knappast någon motivering, men även Poouta (som betyder fint väder) och Mpv som är en förkortning av det finska ordet "Metsäpalovaara" som betyder ungefär skogsbrandsfara är jävligt sköna namn. Hamnar vi däremot i Danmark tycker jag de stora sounden har ganska tråkiga namn. Rootsman Hi-fi känns det som att det finns ett par sound som heter, vet att det bland annat finns ett sound i UK som heter Rootsman sound. Firehouse är också det lite halvtrist med tanke på labeln, dock är Firehouse ett av mina absoluta favoritsound så kanske spelar det inte så stor roll. I I Norge finns det ett par sounds som har grymma namn, Raggabalder och Viking champion sound bland annat. Om vi tittar på de världskända sounden tycker jag främst att Bass oddysey och Saxon tillhör de bästa namnen.
Nu har jag bara namedroppat en massa namn känns det som, men att jag just nämnt dessa sounds kanske är ett bevis på att de har bra namn eftersom jag kommer ihåg de. I sånnafall faller mitt resonemang med tanke på att jag även nämnde namn jag inte höjer på ögonbrynen åt.
När jag valde namnet till Wolverine Hi-Fi hade jag två saker i tanken. Att det skulle klinga bra och att det skulle finnas en viss betydelse i namnet. Att det klingar bra hör ni ju själva, det är lagom långt och funkar utmärkt om man vill rimma på coola ord som t.ex. "machine". Att det blev just en järv är inte heller något konstigt, från början tänkte jag på nåt i stil med Wolverine island sound, översätt detta till svenska så förstår ni som vet var jag bor. Dock tyckte jag det klingade dåligt och att det lät dumt att ha med ett jävla "Island" i namnet. Så jag subventionerade bort ordet så blev det med ens mycket tuffare.
Sen vill jag bara avsluta med en liten fråga, Rough Lynx, vem fan har sett ett lodjur i Götet?
/Choppa
(Närå jag skoja bara, vi har inte järvar i Järvsö heller för den delen)
Jag tycker att de flesta svenska sounden har jävligt grymma namn. Axxionpack, Rough Lynx och Stereo Steppers är samtliga jävligt ruffa och känns dessutom genomtänkta och originella. Trinity är kanske inte lika originellt men då får man ha i åtanke att de startade innan den värsta soundboomen i Europa då alla som hade ett par singlar och en skivspelare skulle starta ett sound (mig själv inkluderat). Topaz är också originellt men inte lika rufft som de tre första jag nämnde. Million Vibes är också fräscht och jag går tusen gånger hellre på ett sound som kallar sig Safari sound än nåt i stil med Rastafari sound.
Blickar vi utomlands tycker jag att främst att finska sound har en tendens att välja hårda och roliga namn. Komposti behöver knappast någon motivering, men även Poouta (som betyder fint väder) och Mpv som är en förkortning av det finska ordet "Metsäpalovaara" som betyder ungefär skogsbrandsfara är jävligt sköna namn. Hamnar vi däremot i Danmark tycker jag de stora sounden har ganska tråkiga namn. Rootsman Hi-fi känns det som att det finns ett par sound som heter, vet att det bland annat finns ett sound i UK som heter Rootsman sound. Firehouse är också det lite halvtrist med tanke på labeln, dock är Firehouse ett av mina absoluta favoritsound så kanske spelar det inte så stor roll. I I Norge finns det ett par sounds som har grymma namn, Raggabalder och Viking champion sound bland annat. Om vi tittar på de världskända sounden tycker jag främst att Bass oddysey och Saxon tillhör de bästa namnen.
Nu har jag bara namedroppat en massa namn känns det som, men att jag just nämnt dessa sounds kanske är ett bevis på att de har bra namn eftersom jag kommer ihåg de. I sånnafall faller mitt resonemang med tanke på att jag även nämnde namn jag inte höjer på ögonbrynen åt.
När jag valde namnet till Wolverine Hi-Fi hade jag två saker i tanken. Att det skulle klinga bra och att det skulle finnas en viss betydelse i namnet. Att det klingar bra hör ni ju själva, det är lagom långt och funkar utmärkt om man vill rimma på coola ord som t.ex. "machine". Att det blev just en järv är inte heller något konstigt, från början tänkte jag på nåt i stil med Wolverine island sound, översätt detta till svenska så förstår ni som vet var jag bor. Dock tyckte jag det klingade dåligt och att det lät dumt att ha med ett jävla "Island" i namnet. Så jag subventionerade bort ordet så blev det med ens mycket tuffare.
Sen vill jag bara avsluta med en liten fråga, Rough Lynx, vem fan har sett ett lodjur i Götet?
/Choppa
(Närå jag skoja bara, vi har inte järvar i Järvsö heller för den delen)
Var fan är mitt sound!?
Den 5e maj 2007 öppnades en ny värld för mig. Efter år av lyssnande hade jag fortfarande inte sett någon reggaeakt live, mycket pga att jag var fattig, ful, finnig, minderårig och bodde i helvetets rövhål aka Järvsö. Jag hade visserligen varit ute och flaxat lite och varit utbytesstudent i Danmark i ett år, men även då bodde jag långt från städerna och var omringad av technostampande backslickkillar. 2006 lovade jag mig själv att åka på URF men sket i det till förmån för en betald Danmarksresa. Detta är något ångrar jag än idag, främst för att Top Cat var där och härjade.
Den fjärde maj 2007 var jag i Danmark och hälsade på de technostampande backslickkillarna på skolans återträff. På kvällen var det fest hos en av backslickkillarna, av cirka 100 penisförsedda gäster hade drygt 80 backslick eller annan stekig frilla. 99 stampade Techno, en betraktade technostampandet. Dagen efter skulle jag och min svenska kompis Madeleine sova hos en dansk kompis. Dock tedde det sig så att på just den dagen firade Köpenhamnsklubben "Rubadub Sundays" sitt femårsjubileum, inbjudna gäster var bland annat Natasja, King Kong och David Rodigan. Så jag tvingade helt enkelt med tjejerna till stengade där vi först blev skrämda av en uteliggare som dök fram our en buske och sa "Hej, kan i have en god aften" . Efter lite letande hittade vi dock klubben och kom in trots att vi var minderåriga.
Natasja inledde tillsammans med Pharfar bakom skivspelande, galet bra show blev det, höjdpunkten kom när hon körde "Gi' mig Danmark tilbage" över wipeoutrytmen. Delar av denna spelning finns att lyssna på på rubadub sundays myspace, www.myspace.com/rubadubsundays. Jag är mycket glad att jag hann se Natasja innan hon så tragiskt gick bort bara ett par månader senare. Efter Natajsa jugglade Soul Stereo sound från Frankrike lite hits och klassiker, jävligt bra grejer vill jag minnas. Därefter kom King Kong in på scenen iklädd solglasögon, en rödgulgrön mössa och en stav i näven. Hade faktiskt inte förväntat mig att han skulle köra så mycket rastatugg som han gjorde, men inte blev hans låtar sämre för det. Minns knappt vilka låtar han körde, men fett var det. Vill minnas att "Unity" och "A.I.D.S" på tempo bidrog till att det blev ett jävla liv i lokalen. Efter King Kong's framträdande jugglade Soul Stereo lite mer, jag och tjejerna gick ut för att tillfredställa den danska tjejens nikotinbehov. Det var helt tomt ute, till och med vakterna var inomhus så vi ställde oss precis vid ingången och småpratade lite. Efter en liten stund kom en kvinna tätt efteföljd av en liten halvrund man iklädd skinnjacka och hatt, jag hinner snabbt uppfatta att de pratar engelska. Jag funderade på varför tjejen tog med sig sin pappa till klubben. Vi makade på oss så att de kunde komma in, kvinnan sa inget men mannen hälsade artigt och ursäktade sig och gick in, vi stod som fån och förstod inte vad han skulle in dit och göra. Sen stack vi hem, danskan skulle upp och gå i skolan dagen efter och vi skulle ta tåget hem till härliga Hälsingland vid 12-tiden.
Ung, dum och utan erfarenhet av den internationella soundscenen hade jag vid tillfället ingen aning om att det var David Rodigan som hade hälsat på oss och ursäktat sig för att vi blev tvugna att flytta på oss när han skulle in i lokalen. Först när jag ett par dagar senare var inne på myspace och kollade på bilder från kvällen förstod jag vem han var. Lite kul kändes det att både sett natasja, King Kong, Soul Stereo och dessutom hejat på David Rodigan (även om jag inte hann se honom spela). jag får alltså summera kvällen som "En hyffsad krogdebut".
Ett par månader senare var jag på Uppsala reggaefestival och kollade på en hel massa band och grejer, dock måste jag erkänna att det enda som kändes ungefär lika fett som "Rubadub sundays" var Admiral Bailey's framträdane i tältet, samt Topaz och Immortals jugglande i tältet, hade väl varit roligare om Immortal inte blivit av med många av sina dubs på flygplatsen, men det var ändå en förbannat bra stämning där inne.
2008 var jag där igen, denna gången utsänd av the mighty Color Blind aka Mr Reggaegalore. Missade en del grejer jag ville se pga hutrande bakom scenen, väntandes på artister att intervjua. Det i mina ögon fetaste 2008 var Burro Bantons framträdande som var redan den första kvällen, jag och The notorious Tobbe knockshot stod och vevade näsduk som galningar i tältet. Jag vill också inflika att jag inte såg hela Massive B's framträdande på grund av att jag var så sjukt trött. Detta gjorde också att jag inte uppskattade spelningen lika mycket som jag kanske hade gjort annars.
Något annat som verkligen var sjukt fett på Urf 2008 var the mighty Viktorious med gäster i Uhurutältet. Han lirade många av mina favoritlåtar som bland annat "Screechy cross the border" med Courtney Melody och Lady Smitas, av vissa sågade "Du faar ikk punani". Otroligt fett var det också när Joey Fever, aka Koxx, Whales och min vapendragare Ludde aka "jag-vet-inte-vilket-artistnamn-jag-ska-välja". chattade mickrofon. Strikkly digikal niceness indeed.
Det som är jävligt tråkigt medd Uppsala reggaefestival är den förbannade stora scenen och alla jävla kompband. Jag tycker faktiskt det är tråkigt att se någon modernrootskille med ett halvtajt liveband. Visserligen tycker jag modern roots är jävligt tråkigt också. Ännu tråkigare blir det när någon dancehallartist kompas av ett band, jag förstår inte varför. Jag tycker gitarrer, trummor och sånt ska användas i studion i tillverkandet av rytmer men inte på scenen! Klart att när ett tight rootsband spelar ska det vara instrument, men inte när en deejay står och chattar. Jag har alltid tyckt att det blir mycket fetare med sound än band. Stämningen blir dessutom alltid en miljard gånger fetare vid tältscenen än vid den stora scenen. Så varför kan man inte satsa på att göra alla spelningar i tältet med sounds, och sen bara köra renodlade rootsakter på stora scenen + de största dancehallaartisterna backade av sound där med. Jag tycker det är dags att inse skivspelarens suveränitet över instrumenten!
anyway, att gnälla på urf är så jävla 2006
/Choppa
Den fjärde maj 2007 var jag i Danmark och hälsade på de technostampande backslickkillarna på skolans återträff. På kvällen var det fest hos en av backslickkillarna, av cirka 100 penisförsedda gäster hade drygt 80 backslick eller annan stekig frilla. 99 stampade Techno, en betraktade technostampandet. Dagen efter skulle jag och min svenska kompis Madeleine sova hos en dansk kompis. Dock tedde det sig så att på just den dagen firade Köpenhamnsklubben "Rubadub Sundays" sitt femårsjubileum, inbjudna gäster var bland annat Natasja, King Kong och David Rodigan. Så jag tvingade helt enkelt med tjejerna till stengade där vi först blev skrämda av en uteliggare som dök fram our en buske och sa "Hej, kan i have en god aften" . Efter lite letande hittade vi dock klubben och kom in trots att vi var minderåriga.
Natasja inledde tillsammans med Pharfar bakom skivspelande, galet bra show blev det, höjdpunkten kom när hon körde "Gi' mig Danmark tilbage" över wipeoutrytmen. Delar av denna spelning finns att lyssna på på rubadub sundays myspace, www.myspace.com/rubadubsundays. Jag är mycket glad att jag hann se Natasja innan hon så tragiskt gick bort bara ett par månader senare. Efter Natajsa jugglade Soul Stereo sound från Frankrike lite hits och klassiker, jävligt bra grejer vill jag minnas. Därefter kom King Kong in på scenen iklädd solglasögon, en rödgulgrön mössa och en stav i näven. Hade faktiskt inte förväntat mig att han skulle köra så mycket rastatugg som han gjorde, men inte blev hans låtar sämre för det. Minns knappt vilka låtar han körde, men fett var det. Vill minnas att "Unity" och "A.I.D.S" på tempo bidrog till att det blev ett jävla liv i lokalen. Efter King Kong's framträdande jugglade Soul Stereo lite mer, jag och tjejerna gick ut för att tillfredställa den danska tjejens nikotinbehov. Det var helt tomt ute, till och med vakterna var inomhus så vi ställde oss precis vid ingången och småpratade lite. Efter en liten stund kom en kvinna tätt efteföljd av en liten halvrund man iklädd skinnjacka och hatt, jag hinner snabbt uppfatta att de pratar engelska. Jag funderade på varför tjejen tog med sig sin pappa till klubben. Vi makade på oss så att de kunde komma in, kvinnan sa inget men mannen hälsade artigt och ursäktade sig och gick in, vi stod som fån och förstod inte vad han skulle in dit och göra. Sen stack vi hem, danskan skulle upp och gå i skolan dagen efter och vi skulle ta tåget hem till härliga Hälsingland vid 12-tiden.
Ung, dum och utan erfarenhet av den internationella soundscenen hade jag vid tillfället ingen aning om att det var David Rodigan som hade hälsat på oss och ursäktat sig för att vi blev tvugna att flytta på oss när han skulle in i lokalen. Först när jag ett par dagar senare var inne på myspace och kollade på bilder från kvällen förstod jag vem han var. Lite kul kändes det att både sett natasja, King Kong, Soul Stereo och dessutom hejat på David Rodigan (även om jag inte hann se honom spela). jag får alltså summera kvällen som "En hyffsad krogdebut".
Ett par månader senare var jag på Uppsala reggaefestival och kollade på en hel massa band och grejer, dock måste jag erkänna att det enda som kändes ungefär lika fett som "Rubadub sundays" var Admiral Bailey's framträdane i tältet, samt Topaz och Immortals jugglande i tältet, hade väl varit roligare om Immortal inte blivit av med många av sina dubs på flygplatsen, men det var ändå en förbannat bra stämning där inne.
2008 var jag där igen, denna gången utsänd av the mighty Color Blind aka Mr Reggaegalore. Missade en del grejer jag ville se pga hutrande bakom scenen, väntandes på artister att intervjua. Det i mina ögon fetaste 2008 var Burro Bantons framträdande som var redan den första kvällen, jag och The notorious Tobbe knockshot stod och vevade näsduk som galningar i tältet. Jag vill också inflika att jag inte såg hela Massive B's framträdande på grund av att jag var så sjukt trött. Detta gjorde också att jag inte uppskattade spelningen lika mycket som jag kanske hade gjort annars.
Något annat som verkligen var sjukt fett på Urf 2008 var the mighty Viktorious med gäster i Uhurutältet. Han lirade många av mina favoritlåtar som bland annat "Screechy cross the border" med Courtney Melody och Lady Smitas, av vissa sågade "Du faar ikk punani". Otroligt fett var det också när Joey Fever, aka Koxx, Whales och min vapendragare Ludde aka "jag-vet-inte-vilket-artistnamn-jag-ska-välja". chattade mickrofon. Strikkly digikal niceness indeed.
Det som är jävligt tråkigt medd Uppsala reggaefestival är den förbannade stora scenen och alla jävla kompband. Jag tycker faktiskt det är tråkigt att se någon modernrootskille med ett halvtajt liveband. Visserligen tycker jag modern roots är jävligt tråkigt också. Ännu tråkigare blir det när någon dancehallartist kompas av ett band, jag förstår inte varför. Jag tycker gitarrer, trummor och sånt ska användas i studion i tillverkandet av rytmer men inte på scenen! Klart att när ett tight rootsband spelar ska det vara instrument, men inte när en deejay står och chattar. Jag har alltid tyckt att det blir mycket fetare med sound än band. Stämningen blir dessutom alltid en miljard gånger fetare vid tältscenen än vid den stora scenen. Så varför kan man inte satsa på att göra alla spelningar i tältet med sounds, och sen bara köra renodlade rootsakter på stora scenen + de största dancehallaartisterna backade av sound där med. Jag tycker det är dags att inse skivspelarens suveränitet över instrumenten!
anyway, att gnälla på urf är så jävla 2006
/Choppa
Tribute to all soundboy!
Har på senare tid funderat lite på soundsystemens betydelse för den svenska reggaescenen och det som främst slagit mig är sambandet sounds-artister-publik.
Jag har fått en uppfattning om att det ofta är ett jävla klagande på att det kommer för få artister till Sverige. En svensk site med inriktning på reggae hade för någon månad sen den oerhört intelligenta frågan "Tycker du att Sverige tar hit för få artister?". Jag vet inte om jag har missat något men Sverige har väl aldrig tagit hit några artister? Är det Allmänna reggaeutskottet som bestämmer vilka som får komma och när? Eller är det Reinfeldt och hans polare som beslutar om det i riksdagen? I sånnafall ska jag kanske börja kolla på de i vanliga fall dödstrista, halvdagslånga sändningarna från riksdagen.
För att göra det klart så är det inte Sverige som tar hit artister, det har heller aldrig varit det och det kommer antagligen aldrig bli så heller. De som tar hit artister och fixar spelningar är sounds, reggaeföreningar, eldsjälar och en del klubbar (som förvisso oftast drivs av de tidigare nämnda personerna). Hade inga av dessa personer/organisationer/sounds funnits hade det inte funnits någon reggaescen i Sverige. Det jag tycker är trist är att de som får det mesta av all cred och anses vara de som bygger upp scenen i Sverige är de svenska artisterna. Jag tycker att artisterna egentligen gör ganska lite för att bygga upp scenen, visst de gör bra musik ( i en del fall) och bidrar på så sätt att den inhemska scenen blir starkare. Däremot bidrar de inte särskilt mycket till att internationella artister kommer hit, förutom att de kanske gör så att vissa klubbar drar in mer pengar och så småningom kan boka de internationella artisterna. Känns dock lite långsökt att ge de credden.
Hur som helst, det jag stör mig på är att folk ofta klagar på att det inte kommer några feta artister till sverige, och att det är så jävla dåligt klubbutbud osv.osv. Men grejen är ju den att man måste börja med att supporta sitt lokala sound/sin lokala klubb innan de feta artisterna börjar komma. Det är antagligen väldigt sällan någon får för sig saker som "Jag ska boka en dödsfet lineup för att det är så kul, det är nog säkrast att ta pengar ur egen ficka" Sounden får slita hårt för att dra ihop de pengar som krävs för att boka artister och då krävs en relativt stor och trogen publik som hjälper till att supporta de även när de inte har bokat Cocoa tea. Lägg även till att sounds köper dubplates, servar utrustning, bygger och reparerar lådor, köper skivor och ofta bokar svenska artister och andra sounds etc lite beroende på hur deras verksamhet är uppbyggd. supportar man inte sitt lokala sound ska man heller inte gnälla på att det inte kommer några feta liveartister, för det görs inte av sig självt och svenska staten kommer inte boka några artister. Så supporta ditt lokala sound om du vill se feta artister, annars kan du bara hålla käft i min mening.
/Choppa
Jag har fått en uppfattning om att det ofta är ett jävla klagande på att det kommer för få artister till Sverige. En svensk site med inriktning på reggae hade för någon månad sen den oerhört intelligenta frågan "Tycker du att Sverige tar hit för få artister?". Jag vet inte om jag har missat något men Sverige har väl aldrig tagit hit några artister? Är det Allmänna reggaeutskottet som bestämmer vilka som får komma och när? Eller är det Reinfeldt och hans polare som beslutar om det i riksdagen? I sånnafall ska jag kanske börja kolla på de i vanliga fall dödstrista, halvdagslånga sändningarna från riksdagen.
För att göra det klart så är det inte Sverige som tar hit artister, det har heller aldrig varit det och det kommer antagligen aldrig bli så heller. De som tar hit artister och fixar spelningar är sounds, reggaeföreningar, eldsjälar och en del klubbar (som förvisso oftast drivs av de tidigare nämnda personerna). Hade inga av dessa personer/organisationer/sounds funnits hade det inte funnits någon reggaescen i Sverige. Det jag tycker är trist är att de som får det mesta av all cred och anses vara de som bygger upp scenen i Sverige är de svenska artisterna. Jag tycker att artisterna egentligen gör ganska lite för att bygga upp scenen, visst de gör bra musik ( i en del fall) och bidrar på så sätt att den inhemska scenen blir starkare. Däremot bidrar de inte särskilt mycket till att internationella artister kommer hit, förutom att de kanske gör så att vissa klubbar drar in mer pengar och så småningom kan boka de internationella artisterna. Känns dock lite långsökt att ge de credden.
Hur som helst, det jag stör mig på är att folk ofta klagar på att det inte kommer några feta artister till sverige, och att det är så jävla dåligt klubbutbud osv.osv. Men grejen är ju den att man måste börja med att supporta sitt lokala sound/sin lokala klubb innan de feta artisterna börjar komma. Det är antagligen väldigt sällan någon får för sig saker som "Jag ska boka en dödsfet lineup för att det är så kul, det är nog säkrast att ta pengar ur egen ficka" Sounden får slita hårt för att dra ihop de pengar som krävs för att boka artister och då krävs en relativt stor och trogen publik som hjälper till att supporta de även när de inte har bokat Cocoa tea. Lägg även till att sounds köper dubplates, servar utrustning, bygger och reparerar lådor, köper skivor och ofta bokar svenska artister och andra sounds etc lite beroende på hur deras verksamhet är uppbyggd. supportar man inte sitt lokala sound ska man heller inte gnälla på att det inte kommer några feta liveartister, för det görs inte av sig självt och svenska staten kommer inte boka några artister. Så supporta ditt lokala sound om du vill se feta artister, annars kan du bara hålla käft i min mening.
/Choppa
Bad bwoy come and go
"Att vilja bygga ut sin skivsamling är en vanlig åkomma i den sena tonåren, något som ofta ställer sig i konflikt till tonåringens personliga ekonomi. Tonåringen vill i många fall köpa dödstuffa originalskivor istället för brusiga nypressar. Tyvärr är många av de grymma originalskivorna ofta skitdyra och kan orsaka stora hål i tonåringens plånbok"
Så svarade de på sjukvårdsupplysningen idag när jag frågade om det var värt att betala drygt 300 kr för en grym 12". Vad tycker ni läsare? Bör jag skippa ett välbehövligt köp av nya byxor för att istället lägga pengarna på dunderdigikal som lär få mina grannar att klaga? Att grannarna skulle klaga kanske inte låter anmärkningsvärt, men med tanke på att mina närmaste grannar bor drygt 200 meter bort ger det betydligt mer tyngd i argumentet.
Hur som helst gäller det att hitta de originalpressar folk inte verkar bry sig nämnvärt om och därför är billiga. Ett praktexempel på den typen av skiva är "Bad bwoy come and go" 7" av Christi B & Robotman. Låten ligger på B-sidan till Pad anthonys "bad bwoy" och kanske är det därför den inte är så värst känd. Singeln är utgiven på kanadensiska King Culture och är jag inte helt fel ute var även Christi B och Robotman bosatta i Kanada. Skivan inhandlades för 5 Dollar om jag minns rätt.
Låten handlar om att man ska hålla sig borta från brottets bana och att det alltid kommit nya skurkar men att de alla fått sona för sina brott till slut. Man nämner mängder av gangsters, såväl jamaicanska som internationellt kända brottslingar. Bland annat nämns General starsky, Curly locks (ett utmärkt inägg om dessa två finns att läsa här http://www.reggaebloggen.com/2008/12/shottas-general-starkey.html) och två för mig okända gangsters som skulle kunna heta något i stil med Cappa & Clothing messa. Det sistnämnda låter dock ganska otroligt men jag skjuter från höften.
"Remember starsky & Curly locks? hahai
remember Cappa and Clothing messa?
they used to run the town,
and they were no, no, no clown"
Man nämner också Al Capone, lite lustigt är dock att man hävdar att han brukade hålla till i New york. Al Capone var som bekant verksam i chicago. Utöver de jag redan nämnt nämns även Jesse James, Billy the kid och en hel drös andra bad bwoys.
Den stora behållningen med "Bad bwoy come and go" är kontrasten mellan Christi B's skönsjungande och Robotman's synthezier voice. (För er som inte vet vad en dylik syntstämma är för något bör ni kolla upp Pampidoos "Syntheziser voice", Den finns nypressad och kan köpas billigt). Kontrasten gör sig väldigt bra på den välproducerade men ack så enkla digirytmen.
Snubblar du över denna billigt så strunta inte i den utan köp den!
/Choppa
Bandy leg.
Igår spöade Svea rikes landslag Ryssland med 6-1 i bandy-VM. Då jag trotts allt bor i Ljusdals kommun ,lokaliserad i bandyns högborg Hälsingland, där bland annat World cup spelas varje år besitter jag gåvan att kunna njuta av att se en bandymatch. Någonting som kräver fokusering, bra syn och år av träning, lite som Kung fu alltså. Anyway tyckte jag det var skitkul att se Sverige spöa Ryssland med 6-1 igår.
För att fira detta har jag idag spelat alla dancehalltributes till den ädla sporten bandy. Jag har således knappt rört skivspelarna idag sånär som på en gång. Då spelade jag B-sidan till Gospel fish's tolva "Golden rule". Ni vet den som går ungefär:
"One of the sweetest thing ina life
is when you big and carried and right"
..eller nåt sånt, jag har aldrig varit särskilt bra på att höra de exakta textraderna. Låten på B-sidan heter hur som helst "Bandy leg" och handlar om tjejer med "Bandy legs". Jag har ingen aning om vad bandy kan tänkas betyda på patois, men jag antar att han inte syftar på de i Hälsingland berömda bandylåren. Bandylåren tillkommer på folk som spelar bandy då de åker skridskor över långa sträckor vilket kräver starka lårmuskler, alltså bandylår. Jag tvivlar dock starkt på att Gospel fish besökte mina hemtrakter och fick dåliga erfarenheter med någon tjej som hade ett par rediga bandylår, men vem vet?
/Choppa
För att fira detta har jag idag spelat alla dancehalltributes till den ädla sporten bandy. Jag har således knappt rört skivspelarna idag sånär som på en gång. Då spelade jag B-sidan till Gospel fish's tolva "Golden rule". Ni vet den som går ungefär:
"One of the sweetest thing ina life
is when you big and carried and right"
..eller nåt sånt, jag har aldrig varit särskilt bra på att höra de exakta textraderna. Låten på B-sidan heter hur som helst "Bandy leg" och handlar om tjejer med "Bandy legs". Jag har ingen aning om vad bandy kan tänkas betyda på patois, men jag antar att han inte syftar på de i Hälsingland berömda bandylåren. Bandylåren tillkommer på folk som spelar bandy då de åker skridskor över långa sträckor vilket kräver starka lårmuskler, alltså bandylår. Jag tvivlar dock starkt på att Gospel fish besökte mina hemtrakter och fick dåliga erfarenheter med någon tjej som hade ett par rediga bandylår, men vem vet?
/Choppa
Pooping contest
Jag blir alltid jävligt less när folk ska börja predika om att reggae ska handla om kärlek, samhällskritik, ditten och datten. För att göra det klart för folk som inte verkar ha insett det så är det inte ett krav att musiken måste handla om One Love, Babylon eller ha andra speciella budskap för att det ska få kallas reggae. När jag har lyssnat på så otroligt trångsynta människor brukar jag sätta mig ner och lyssna på "Pooping contest" av Lord Sassafrass.
Jag ser låten som det ultimata beviset på att en bra låt kan handla om vad som helst, oavsett genre. För er som inte har kopplat än så kan jag ju avslöja att en översättning av titeln blir ungefär "Bajstävling" på svenska.
För att gå tillbaka till de trångsynta människorna jag tidigare nämnde så brukar de ofta klanka ner på dancehall då de ofta finner att texterna är snuskiga och råa. "Man kan ju inte göra en reggaelåt som handlar om vad som helst liksom! Det måste vara kärlek och respekt och saker som ger folk hopp i denna svåra tid!"
Pooping contest finns med på Lord Sassafrass skiva "Horseman connection" som kom 1982. Alltså långt före majoriteten av dessa experter på reggaetexter var födda. Dock faller mitt argument då reggaens glansperiod enligt de som faktiskt vet något om reggae slutade ett par år tidigare med Bob marleys död.
"Ingen kunde ju skriva texter som han liksom!"
Nej, ingen kunde ju det, tur att all musik som kom från jamaika var så fylld med kärleksbudskap och samhällskritisk innan den onda dancehallen tog över där i början av 1980 någon gång. Dancehallen är Babylons verktyg mot alla goda rastas som sjunger om kärlek.
Men inna Bob Marley for och härjade på jamaica och i övriga världen fanns det åtminstonde en jamaican som kunde göra musik (hur mycket ni än tvivlar på det). Killen kallade sig Prince Buster och lyssnar man på hans låt "Big five" förstår man att de fasansfulla texterna inte kom med den dödsonda dancehallen efter Bob Marleys död. Därför väljer jag att avsluta mitt inlägg med att citera refrängen från "Big five".
"It's gonna be a wet, wet night in big five,
Screamy, screamy night, in big five
It will be pussy versus cocky tonight
gonna be pussy versus cocky tonight"
/Choppa
Jag ser låten som det ultimata beviset på att en bra låt kan handla om vad som helst, oavsett genre. För er som inte har kopplat än så kan jag ju avslöja att en översättning av titeln blir ungefär "Bajstävling" på svenska.
För att gå tillbaka till de trångsynta människorna jag tidigare nämnde så brukar de ofta klanka ner på dancehall då de ofta finner att texterna är snuskiga och råa. "Man kan ju inte göra en reggaelåt som handlar om vad som helst liksom! Det måste vara kärlek och respekt och saker som ger folk hopp i denna svåra tid!"
Pooping contest finns med på Lord Sassafrass skiva "Horseman connection" som kom 1982. Alltså långt före majoriteten av dessa experter på reggaetexter var födda. Dock faller mitt argument då reggaens glansperiod enligt de som faktiskt vet något om reggae slutade ett par år tidigare med Bob marleys död.
"Ingen kunde ju skriva texter som han liksom!"
Nej, ingen kunde ju det, tur att all musik som kom från jamaika var så fylld med kärleksbudskap och samhällskritisk innan den onda dancehallen tog över där i början av 1980 någon gång. Dancehallen är Babylons verktyg mot alla goda rastas som sjunger om kärlek.
Men inna Bob Marley for och härjade på jamaica och i övriga världen fanns det åtminstonde en jamaican som kunde göra musik (hur mycket ni än tvivlar på det). Killen kallade sig Prince Buster och lyssnar man på hans låt "Big five" förstår man att de fasansfulla texterna inte kom med den dödsonda dancehallen efter Bob Marleys död. Därför väljer jag att avsluta mitt inlägg med att citera refrängen från "Big five".
"It's gonna be a wet, wet night in big five,
Screamy, screamy night, in big five
It will be pussy versus cocky tonight
gonna be pussy versus cocky tonight"
/Choppa
True love will never die.
Att svensk kultur inte haft något nämnvärt inflytande på den jamaicanska musikscenen råder det inga tvivel om. Däremot skulle jag chansa på att Conrad Crystal influerades av Paul Paljett när han valde artistnamn. Sitt smöriga artistnamn till trotts vet Conrad hur man utnyttjar en stenhård digirytm på bästa sätt. Det bevisar han på fulldängaren "True love", utgiven på Legal light 1986.
"True love" var antagligen Conrad Crystals största hit och gav också namn åt hans första album. Sluggy Ranks gjorde förövrigt en egen tolkning av "True love", då under titeln "True sound". Minns jag rätt var den med på "Ghetto youth bust"-Lp'n tillsammans med andra Sluggyklassiker som "95 % black" och "Bounty hunter". Hur som helst är jag inte särskilt imponerad av just "True love", mycket på grund av att den hamnar i skymundan av de tyngre låtarna på skivan.
Man skulle kunna säga att skivan består av 2 typer av låtar, dels dödstunga digikillers och dels smöriga halvballader. Jag får säga att Conrad Crystal bemästrar båda stilarna, även om de tyngre digitala produktionerna faller mig mer i smaken. Det inledande spåret, "Fed up", är i mitt tycke det absolut tyngsta på hela skivan. En stenhård rytm som rids av en stundtals falsettsjungande Conrad känns lite som ett vinnande koncept. Även den andra låten "Thank you Jah Jah" är i samma stuk och även den kan vi konstatera faller under kategorin blytung.
Tyvärr kommer de resterande låtarna inte upp i samma nivå som de 2 första, mycket på grund av mjukare produktioner och genomgående kärlekstema. Nu har ju jag inte något direkt emot mjuka produktioner och texter om kärlek, dock blir det en liten besvikelse att höra resten av skivan efter att man först fått intrycket av att hela skivan skulle bestå avblytung d-d-d-igikal.
Den här skivan finns nypressad och går att köpa för struntsumman 9 $ på ebreggae.com. Så vill du ha 2 feta digikillers och lite smör och falsettsång därutöver tycker jag verkligen att du ska inhandla ett exemplar.
/Choppa
"True love" var antagligen Conrad Crystals största hit och gav också namn åt hans första album. Sluggy Ranks gjorde förövrigt en egen tolkning av "True love", då under titeln "True sound". Minns jag rätt var den med på "Ghetto youth bust"-Lp'n tillsammans med andra Sluggyklassiker som "95 % black" och "Bounty hunter". Hur som helst är jag inte särskilt imponerad av just "True love", mycket på grund av att den hamnar i skymundan av de tyngre låtarna på skivan.
Man skulle kunna säga att skivan består av 2 typer av låtar, dels dödstunga digikillers och dels smöriga halvballader. Jag får säga att Conrad Crystal bemästrar båda stilarna, även om de tyngre digitala produktionerna faller mig mer i smaken. Det inledande spåret, "Fed up", är i mitt tycke det absolut tyngsta på hela skivan. En stenhård rytm som rids av en stundtals falsettsjungande Conrad känns lite som ett vinnande koncept. Även den andra låten "Thank you Jah Jah" är i samma stuk och även den kan vi konstatera faller under kategorin blytung.
Tyvärr kommer de resterande låtarna inte upp i samma nivå som de 2 första, mycket på grund av mjukare produktioner och genomgående kärlekstema. Nu har ju jag inte något direkt emot mjuka produktioner och texter om kärlek, dock blir det en liten besvikelse att höra resten av skivan efter att man först fått intrycket av att hela skivan skulle bestå avblytung d-d-d-igikal.
Den här skivan finns nypressad och går att köpa för struntsumman 9 $ på ebreggae.com. Så vill du ha 2 feta digikillers och lite smör och falsettsång därutöver tycker jag verkligen att du ska inhandla ett exemplar.
/Choppa
Watch how the people dancing!
Watch how the people dancing! Efter att ha skrivit om en dubbel-Lp med amerikanska produktioner fortsätter jag med att skriva om en dubbel-Lp med engelska produktioner, den eminenta "Watch how the people dancing". En samling med låtar från Unity-Labeln.
England har i princip alltid varit reggaens starkaste fäste utanför Jamaika och landet har producerat horder av band och chattare, bland de lite större kan man nämna Steel pulse, Tippa irie, General levy, Top Cat o.s.v. På senare år tycks dock den engelska scenen blivit mer självständig och genrer som Uk Dub och Steppers har fått en centralare roll på den engelska scenen. Intet ont om det dock.
Personligen har jag alltid varit svag för engelska deejays, Asher Senator, Tippa Irie, Papa Levi, Top cat mfl står alla väldigt högt i kurs hos mig. Vill man veta mer om engelska deejays finns skivserien "An England Story - From Dancehall to Grime: 25 Years of the MC in the UK".
Att kalla det serie är kanske en överdrift då "serien" enbart ugörs av 2 skivor.
En recension av dessa skivor finns att läsa här http://reggaegalore.se/2008/05/28/25-ar-av-engelska-mcs/
Vill man inte veta mer om engelska deejays utan bara höra feta digitala grejer från England bör man istället spana in "Watch how the people dancing". På denna dubbel-Lp finns några av de fetaste digitala grejerna någonsin gjorda i England. Artistlistan kanske inte är den mest imponerande mänskligheten skådat, men man behöver ju inte vara känd för att göra feta grejer, eller göra feta grejer för att man är känd för den delen. Har man koll på den engelska scenen bör man hur som helst ha koll på vissa av artisterna. Mikey Murka är kanske det största namnet på skivan, vad vet jag? här bidrar han hur som helst med 3 spår "We try", "Control the dancehall" och "Back your automatic".
Även Kenny Knots är ett namn som inte är helt okänt och även han har med tre spår på samlingen, "Ring my number", "Run come call me" och titelspåret "Watch how the people dancing".
Själv hade jag sökt med ljus och lykta efter "Watch how the people dancing" (låten alltså) i ett drygt år. Jag hade bara hör textraden: " Whole crowd a people come rock with me, inna the dance, me smoking sensi" som användes över originalrytmen i ett intro till en låt jag hade på en gammal junglesamling. Därefter snubblade jag över en Mp3 med Chuck Turner & Desmond Rockers på samma rytm, denna hette Chuck it. Det visade sig dock vara fel artistnamn då det egentligen var Jack Wilson och Demon Rockers som gjort låten. Ett drygt år efter detta skriver en kompis att jag bör köpa "Watch how the people dancing". Ung och kåt som man är går jag naturligtvis och beställer plattan och till min stora lycka fanns båda dessa fantastiska alster med på skivan. Inte blev jag mer ledsen av att det fanns med hela 8 rena versions på skivan.
Har du också hört en junglelåt med ett fett intro och en låt med Chuck Turner och Desmond Rockers bör du också införskaffa denna fantastiska samling. Gillar du digitala grejer blir du garanterat inte besviken.
/Choppa
England har i princip alltid varit reggaens starkaste fäste utanför Jamaika och landet har producerat horder av band och chattare, bland de lite större kan man nämna Steel pulse, Tippa irie, General levy, Top Cat o.s.v. På senare år tycks dock den engelska scenen blivit mer självständig och genrer som Uk Dub och Steppers har fått en centralare roll på den engelska scenen. Intet ont om det dock.
Personligen har jag alltid varit svag för engelska deejays, Asher Senator, Tippa Irie, Papa Levi, Top cat mfl står alla väldigt högt i kurs hos mig. Vill man veta mer om engelska deejays finns skivserien "An England Story - From Dancehall to Grime: 25 Years of the MC in the UK".
Att kalla det serie är kanske en överdrift då "serien" enbart ugörs av 2 skivor.
En recension av dessa skivor finns att läsa här http://reggaegalore.se/2008/05/28/25-ar-av-engelska-mcs/
Vill man inte veta mer om engelska deejays utan bara höra feta digitala grejer från England bör man istället spana in "Watch how the people dancing". På denna dubbel-Lp finns några av de fetaste digitala grejerna någonsin gjorda i England. Artistlistan kanske inte är den mest imponerande mänskligheten skådat, men man behöver ju inte vara känd för att göra feta grejer, eller göra feta grejer för att man är känd för den delen. Har man koll på den engelska scenen bör man hur som helst ha koll på vissa av artisterna. Mikey Murka är kanske det största namnet på skivan, vad vet jag? här bidrar han hur som helst med 3 spår "We try", "Control the dancehall" och "Back your automatic".
Även Kenny Knots är ett namn som inte är helt okänt och även han har med tre spår på samlingen, "Ring my number", "Run come call me" och titelspåret "Watch how the people dancing".
Själv hade jag sökt med ljus och lykta efter "Watch how the people dancing" (låten alltså) i ett drygt år. Jag hade bara hör textraden: " Whole crowd a people come rock with me, inna the dance, me smoking sensi" som användes över originalrytmen i ett intro till en låt jag hade på en gammal junglesamling. Därefter snubblade jag över en Mp3 med Chuck Turner & Desmond Rockers på samma rytm, denna hette Chuck it. Det visade sig dock vara fel artistnamn då det egentligen var Jack Wilson och Demon Rockers som gjort låten. Ett drygt år efter detta skriver en kompis att jag bör köpa "Watch how the people dancing". Ung och kåt som man är går jag naturligtvis och beställer plattan och till min stora lycka fanns båda dessa fantastiska alster med på skivan. Inte blev jag mer ledsen av att det fanns med hela 8 rena versions på skivan.
Har du också hört en junglelåt med ett fett intro och en låt med Chuck Turner och Desmond Rockers bör du också införskaffa denna fantastiska samling. Gillar du digitala grejer blir du garanterat inte besviken.
/Choppa
Why dem favor Boy George?
Många nätter har jag legat sömnlös, istället för att sova har jag funderat på vad grejen med Boy George var under ett par år på 80-talet?
För er som inte vet vem Boy George var så var det en engelsman som hade en del hits på 80-talet, Blanda annat "Kama chameleon" och "God thank you woman". Detta var alltså pophits, eller skit som jag brukar kalla det.
"Jaha, vafan är det med detta då?" tänker ni som läser det här. Jo, nu var det ju såhär att Boy George omnämns i flertalet låtar av jamaicanska artister. Bland annat Chicken Chest's "Raggamuffin Selector" som mest går ut på att han namedroppar en massa artistnamn och låttitlar. Utöver alla otaliga dödstuffa jamaicaner nämner han även popartister som Michael Jackson, Stevie wonder, Chakka kahn och alltså Boy George.
"Listen Chicken Chest lord me comming on strong,
to be a good entertainer is my ambition
My selector play some different(?) selection,
mary mary Smiley & Michigan,
Aids ago round Pete and ashman,
who dem say imitate it now the one King Kong,
and mi life in jamaica was number one
who do that tune? was Irie Welton,
now the animal style, it wicked and wild done by Papa san,
Charlie Chaplin do a tune named pineapple man,
who do mr chin now the king Yellowman,
now! si boops the Supercat the indian,
Kama Chameleon Boy George from England,
under mi sensi Levy Barrington,
Half pint do a tune named two to one,
Admiral Tibet did the war between him and babylon,
boom wah dis boom wha dat done by Burro Banton,
Derrick Harriot(?) him sing one in a million,
do mama do done by Little John,
Sugar Minott sing everything you run from babylon,
Kick up rumpus done by colorman,
faboulus Nicodemus with suzy wong, now!
Raggamuffin, raggamuffin my selecter..."
Boy George nämns också i ett par andra låtar jag hört. Dock har jag i skrivande stund fått hjärnsläpp och kommer inte på en enda. Dock vet jag att Wayne Smith har gjort en cover av "Kama Chameleon" över hypocriterytmen (tony tuff - "gone clear" och Don Angelo - "no more lean boat" finns också på denna rytm bl.a.). Wayne Smith sjunger förvisso fel i refrängen och sjunger kama maceleon istället för kama chameleon men utöver det är låten identisk.
Hur som helst, detta är väl inget konstigt tänker folk? finns ju massor med tributes till popartister och covers på låtar av popartister. Grejen är den att Boy George är och var även då uttalat homosexuell. Har man lite koll på Jamaika så vet man att homosexuella är ungefär lika populära där som svarta sulor är i en gymnastiksal, hur kunde då Boy George få den positiva uppmärksamhet han fick på jamdung? Det är vad som håller mig vaken om nätterna.
/Choppa
(fotnot, jag reserverar mig för fel i textutdraget. jag har enbart lyssnat på texten och skrivit det jag tror sägs.)
För er som inte vet vem Boy George var så var det en engelsman som hade en del hits på 80-talet, Blanda annat "Kama chameleon" och "God thank you woman". Detta var alltså pophits, eller skit som jag brukar kalla det.
"Jaha, vafan är det med detta då?" tänker ni som läser det här. Jo, nu var det ju såhär att Boy George omnämns i flertalet låtar av jamaicanska artister. Bland annat Chicken Chest's "Raggamuffin Selector" som mest går ut på att han namedroppar en massa artistnamn och låttitlar. Utöver alla otaliga dödstuffa jamaicaner nämner han även popartister som Michael Jackson, Stevie wonder, Chakka kahn och alltså Boy George.
"Listen Chicken Chest lord me comming on strong,
to be a good entertainer is my ambition
My selector play some different(?) selection,
mary mary Smiley & Michigan,
Aids ago round Pete and ashman,
who dem say imitate it now the one King Kong,
and mi life in jamaica was number one
who do that tune? was Irie Welton,
now the animal style, it wicked and wild done by Papa san,
Charlie Chaplin do a tune named pineapple man,
who do mr chin now the king Yellowman,
now! si boops the Supercat the indian,
Kama Chameleon Boy George from England,
under mi sensi Levy Barrington,
Half pint do a tune named two to one,
Admiral Tibet did the war between him and babylon,
boom wah dis boom wha dat done by Burro Banton,
Derrick Harriot(?) him sing one in a million,
do mama do done by Little John,
Sugar Minott sing everything you run from babylon,
Kick up rumpus done by colorman,
faboulus Nicodemus with suzy wong, now!
Raggamuffin, raggamuffin my selecter..."
Boy George nämns också i ett par andra låtar jag hört. Dock har jag i skrivande stund fått hjärnsläpp och kommer inte på en enda. Dock vet jag att Wayne Smith har gjort en cover av "Kama Chameleon" över hypocriterytmen (tony tuff - "gone clear" och Don Angelo - "no more lean boat" finns också på denna rytm bl.a.). Wayne Smith sjunger förvisso fel i refrängen och sjunger kama maceleon istället för kama chameleon men utöver det är låten identisk.
Hur som helst, detta är väl inget konstigt tänker folk? finns ju massor med tributes till popartister och covers på låtar av popartister. Grejen är den att Boy George är och var även då uttalat homosexuell. Har man lite koll på Jamaika så vet man att homosexuella är ungefär lika populära där som svarta sulor är i en gymnastiksal, hur kunde då Boy George få den positiva uppmärksamhet han fick på jamdung? Det är vad som håller mig vaken om nätterna.
/Choppa
(fotnot, jag reserverar mig för fel i textutdraget. jag har enbart lyssnat på texten och skrivit det jag tror sägs.)
5 Borough Fire
Pratar man om Amerikansk reggae i dessa dagar tänker många på band som t.ex. Groundation och Soldiers of Jah army. Vill man istället höra bra amerikanska produktioner rekomenderar jag Dubbel Lp'n "5 borough fire"
"5 borough fire" är en samlingsplatta med produktioner av den new yorkbaserade producenten Philip Smart utgiven på Street Platinum & Gold-labeln. Jag antar utan vidare att samtliga spår tidigare utgivits som singlar, vissa har jag stött på och vissa har jag köpt.
Oavsett vad anser jag att "5 borough fire" är en oerhört bra sammansatt skiva. Stenhårda digitala toner varvas med lite mjukare alster och även en del versions/dubs. Namnen på artisterna är också en bidragande faktor till skivans höga kvalitet. Vi hittar bland annat namn som Garnet Silk, Scion Success, Nicodemus, Admiral Tibett och den i det här fallet starkast skinande Sammy Levi. Visserligen bidrar han med hela 6 av 20 låtar, men i ärlighetens namn har jag inte hört någon låt med Sammy Levi som kommer upp i samma standard som hans bidrag på denna skivan. Hela skivan inleds med de två ljudpojksdräpande spåren "5 pound box of dubs" och "Come off of the road" av just Sammy Levi. I mitt tycke platsar dessa två lätt i en soundbwoykillers hall of fame och är ett måste för alla som vill spöa ljudpojkar med 45's. Han bidrar senare med spåren "Heartbreaker", "Trouble Again", "Wrap up" och den eminenta "it's a shame" (dock i en annan mix än på 12" som finns utgiven på Witty")
Utöver Sammy Levi vill jag nog mena att Scion Success och Robert French glänser mest. Scion Success bidrar med starka spår som "put it on", "cry fe mi girl" m.m. Robert French däremot bidrar enbart med en låt, som dock tillhör de starkaste på skivan, "Special lover".
Ska jag klaga på något så tycker jag det är lite halvtrist att artister som Dean Fraser och Tom & Jerry medverkar. Jag hade hellre hört rena versions av Sammy Levi's "Come off of the road" och Scion Success "Put it on" än versioner med blås. Dock ser jag det som en petitess i sammanhanget.
Anyways tycker jag att alla som har ett par hundringar på fickan ska leta fram ett ex och köpa det. vad jag har förstått är den inte allt för svårhittad eller dyr. Minns jag rätt köpte jag min för 15-20 $, och då vill jag mena att man får väldigt mycket för pengarna.
/Choppa
"5 borough fire" är en samlingsplatta med produktioner av den new yorkbaserade producenten Philip Smart utgiven på Street Platinum & Gold-labeln. Jag antar utan vidare att samtliga spår tidigare utgivits som singlar, vissa har jag stött på och vissa har jag köpt.
Oavsett vad anser jag att "5 borough fire" är en oerhört bra sammansatt skiva. Stenhårda digitala toner varvas med lite mjukare alster och även en del versions/dubs. Namnen på artisterna är också en bidragande faktor till skivans höga kvalitet. Vi hittar bland annat namn som Garnet Silk, Scion Success, Nicodemus, Admiral Tibett och den i det här fallet starkast skinande Sammy Levi. Visserligen bidrar han med hela 6 av 20 låtar, men i ärlighetens namn har jag inte hört någon låt med Sammy Levi som kommer upp i samma standard som hans bidrag på denna skivan. Hela skivan inleds med de två ljudpojksdräpande spåren "5 pound box of dubs" och "Come off of the road" av just Sammy Levi. I mitt tycke platsar dessa två lätt i en soundbwoykillers hall of fame och är ett måste för alla som vill spöa ljudpojkar med 45's. Han bidrar senare med spåren "Heartbreaker", "Trouble Again", "Wrap up" och den eminenta "it's a shame" (dock i en annan mix än på 12" som finns utgiven på Witty")
Utöver Sammy Levi vill jag nog mena att Scion Success och Robert French glänser mest. Scion Success bidrar med starka spår som "put it on", "cry fe mi girl" m.m. Robert French däremot bidrar enbart med en låt, som dock tillhör de starkaste på skivan, "Special lover".
Ska jag klaga på något så tycker jag det är lite halvtrist att artister som Dean Fraser och Tom & Jerry medverkar. Jag hade hellre hört rena versions av Sammy Levi's "Come off of the road" och Scion Success "Put it on" än versioner med blås. Dock ser jag det som en petitess i sammanhanget.
Anyways tycker jag att alla som har ett par hundringar på fickan ska leta fram ett ex och köpa det. vad jag har förstått är den inte allt för svårhittad eller dyr. Minns jag rätt köpte jag min för 15-20 $, och då vill jag mena att man får väldigt mycket för pengarna.
/Choppa
