Var fan är mitt sound!?
Den fjärde maj 2007 var jag i Danmark och hälsade på de technostampande backslickkillarna på skolans återträff. På kvällen var det fest hos en av backslickkillarna, av cirka 100 penisförsedda gäster hade drygt 80 backslick eller annan stekig frilla. 99 stampade Techno, en betraktade technostampandet. Dagen efter skulle jag och min svenska kompis Madeleine sova hos en dansk kompis. Dock tedde det sig så att på just den dagen firade Köpenhamnsklubben "Rubadub Sundays" sitt femårsjubileum, inbjudna gäster var bland annat Natasja, King Kong och David Rodigan. Så jag tvingade helt enkelt med tjejerna till stengade där vi först blev skrämda av en uteliggare som dök fram our en buske och sa "Hej, kan i have en god aften" . Efter lite letande hittade vi dock klubben och kom in trots att vi var minderåriga.
Natasja inledde tillsammans med Pharfar bakom skivspelande, galet bra show blev det, höjdpunkten kom när hon körde "Gi' mig Danmark tilbage" över wipeoutrytmen. Delar av denna spelning finns att lyssna på på rubadub sundays myspace, www.myspace.com/rubadubsundays. Jag är mycket glad att jag hann se Natasja innan hon så tragiskt gick bort bara ett par månader senare. Efter Natajsa jugglade Soul Stereo sound från Frankrike lite hits och klassiker, jävligt bra grejer vill jag minnas. Därefter kom King Kong in på scenen iklädd solglasögon, en rödgulgrön mössa och en stav i näven. Hade faktiskt inte förväntat mig att han skulle köra så mycket rastatugg som han gjorde, men inte blev hans låtar sämre för det. Minns knappt vilka låtar han körde, men fett var det. Vill minnas att "Unity" och "A.I.D.S" på tempo bidrog till att det blev ett jävla liv i lokalen. Efter King Kong's framträdande jugglade Soul Stereo lite mer, jag och tjejerna gick ut för att tillfredställa den danska tjejens nikotinbehov. Det var helt tomt ute, till och med vakterna var inomhus så vi ställde oss precis vid ingången och småpratade lite. Efter en liten stund kom en kvinna tätt efteföljd av en liten halvrund man iklädd skinnjacka och hatt, jag hinner snabbt uppfatta att de pratar engelska. Jag funderade på varför tjejen tog med sig sin pappa till klubben. Vi makade på oss så att de kunde komma in, kvinnan sa inget men mannen hälsade artigt och ursäktade sig och gick in, vi stod som fån och förstod inte vad han skulle in dit och göra. Sen stack vi hem, danskan skulle upp och gå i skolan dagen efter och vi skulle ta tåget hem till härliga Hälsingland vid 12-tiden.
Ung, dum och utan erfarenhet av den internationella soundscenen hade jag vid tillfället ingen aning om att det var David Rodigan som hade hälsat på oss och ursäktat sig för att vi blev tvugna att flytta på oss när han skulle in i lokalen. Först när jag ett par dagar senare var inne på myspace och kollade på bilder från kvällen förstod jag vem han var. Lite kul kändes det att både sett natasja, King Kong, Soul Stereo och dessutom hejat på David Rodigan (även om jag inte hann se honom spela). jag får alltså summera kvällen som "En hyffsad krogdebut".
Ett par månader senare var jag på Uppsala reggaefestival och kollade på en hel massa band och grejer, dock måste jag erkänna att det enda som kändes ungefär lika fett som "Rubadub sundays" var Admiral Bailey's framträdane i tältet, samt Topaz och Immortals jugglande i tältet, hade väl varit roligare om Immortal inte blivit av med många av sina dubs på flygplatsen, men det var ändå en förbannat bra stämning där inne.
2008 var jag där igen, denna gången utsänd av the mighty Color Blind aka Mr Reggaegalore. Missade en del grejer jag ville se pga hutrande bakom scenen, väntandes på artister att intervjua. Det i mina ögon fetaste 2008 var Burro Bantons framträdande som var redan den första kvällen, jag och The notorious Tobbe knockshot stod och vevade näsduk som galningar i tältet. Jag vill också inflika att jag inte såg hela Massive B's framträdande på grund av att jag var så sjukt trött. Detta gjorde också att jag inte uppskattade spelningen lika mycket som jag kanske hade gjort annars.
Något annat som verkligen var sjukt fett på Urf 2008 var the mighty Viktorious med gäster i Uhurutältet. Han lirade många av mina favoritlåtar som bland annat "Screechy cross the border" med Courtney Melody och Lady Smitas, av vissa sågade "Du faar ikk punani". Otroligt fett var det också när Joey Fever, aka Koxx, Whales och min vapendragare Ludde aka "jag-vet-inte-vilket-artistnamn-jag-ska-välja". chattade mickrofon. Strikkly digikal niceness indeed.
Det som är jävligt tråkigt medd Uppsala reggaefestival är den förbannade stora scenen och alla jävla kompband. Jag tycker faktiskt det är tråkigt att se någon modernrootskille med ett halvtajt liveband. Visserligen tycker jag modern roots är jävligt tråkigt också. Ännu tråkigare blir det när någon dancehallartist kompas av ett band, jag förstår inte varför. Jag tycker gitarrer, trummor och sånt ska användas i studion i tillverkandet av rytmer men inte på scenen! Klart att när ett tight rootsband spelar ska det vara instrument, men inte när en deejay står och chattar. Jag har alltid tyckt att det blir mycket fetare med sound än band. Stämningen blir dessutom alltid en miljard gånger fetare vid tältscenen än vid den stora scenen. Så varför kan man inte satsa på att göra alla spelningar i tältet med sounds, och sen bara köra renodlade rootsakter på stora scenen + de största dancehallaartisterna backade av sound där med. Jag tycker det är dags att inse skivspelarens suveränitet över instrumenten!
anyway, att gnälla på urf är så jävla 2006
/Choppa
Det som är trist när dancehall-artister kör live med kompband är väl att det härligt "mufflade" och tjocka ljudet går helt förlorat många gånger. Ljudet är också oftast väldigt vasst och främst pianot brukar vara en besvikelse för min del, understundom kan det hela upplevas väldigt spretigt. Det DUNDER jag alltid uppskattat i gammalt dancehall-material är oslagbart och återges sällan lika bra med kompband live, trots den visuella upplevelsen ett uppträdande med kompband ändå ger. Detta gäller främst den gamla skolans dancehall innan de soca-liknande rytmerna började ta över och det i mitt tycke sakta men säkert började förlora sin dragningskraft. Modern dancehall som framförs med kompband kan nog vara en av de mer frustrerande upplevelser man kan utsätta sig för med den pull up-cirkus som råder. Att överhuvudtaget låta kompband spela modern dancehall är för mig helt obegripligt då den i mina öron helt enkelt inte är gjord för att spelas med instrument, den tappar helt enkelt all sin kraft.
Vill trots allt efter detta luddiga skrivandet inflika att jag inte hyser något som helst musiker-förakt men att också jag uppskattar ljudet jag får i en 7:a, 10:a, 12:a eller en LP, något som i mina öron (på något paradoxalt vis) inte kan överträffas live med ett kompband!
Oj 5:e Maj 2007!! Då har du varit med länge i gamet ju! Och ett helt år innan det av intensivt reggae lyssnande, damn boy, du måste verkligen veta vad du snackar om..
In The Mist:
hade du kunnat läsa så står det år av reggaelyssnande, inte ett år av reggaelyssnande..
Jag håller med som fan om att artister bör backas av sound istället för band. För min del hade gärna ALLA artister (inte bara dancehall) fått uppträda på det sättet.
Men jag tror inte att den internationella reggaepubliken hade accepterat det. De flesta hade antagligen trott att arrangören försökt hålla nere utgifterna, och känt sig "lurade"...
