All soundboy unite!
Jag läste häromsistens ett litet reportage om David Rodigans 25årsjubileum skrivet för fat bankroll av Linus aka Daddy Ferma. På jubileet som genomfördes i tyskland spelade drygt 30 sounds under 2 dagar. Hela arrangemanget verkade rent ut sagt skithäftigt och i tider då de svenska festivalerna släpper halvtrist akt på halvtrist akt blir man naturligtvis lite inspirerad av det som finns att läsa på fat bankroll. Hela artikeln finns att läsa här:
http://www.fatbankroll.nu/showarticle.php3?id=1056624255
Förvisso hade jag fått idén till en soundfestival innan jag läste om Rodigans 25årsjubileum men då jag läste blev jag ännu mer inspirerad. Jag pratade med the Big Bubbly Belly Gorgon aka Joakim från sveriges no.1 rubadubsound New romantic posse. Han tyckte jag skulle genomföra min idé på stört och söka diverse kommunbidrag osv. Tyvärr bor jag i helvetes rövhål, även känt som Järvsö. så jag valde att lägga planerna på hyllan men kom idag på att jag lika gärna kan dela med mig av de här.
Min idé är alltså att genomföra en "festival" med enbart soundsystems. Fördelar med att enbart köra sounds är att man dels skulle få ner kostnaderna jämfört med andra festivalers artistbokningar. Jag tror också att en dylik festival skulle stärka soundens ställning på den svenska scenen då många antagligen skulle få upp ögonen och få mer förståelse för vad ett soundsystem är. För tyvärr är det ju så att många enbart bryr sig om artister och ser sounden lite som någonslags andra klassens underhållning. Dock vet vi ju alla att så inte är fallet och att sounds verkligen förtjänar en höre rankning på den svenska scenen.
Alltså skulle man kunna dra ihop ett festivalområde med tre scener/golv sen kan man helt enkelt köra en rootsscen/golv där man låter X antal rootssound spela. På det andra scenen/golvet kör de större clash/bashmentsounden och på det tredje golvet kör mindre rookiesound. Jag tycker personligen jag borde få nobelpriset i alla kategorier för den här idén. Så om någon vill adapta mitt koncept så får ni mer än jättegärna göra det. Kontakta gärna mig om ni vill ha lite hjälp med arrangemanget då jag mer än gärna ställer upp
/Choppa
http://www.fatbankroll.nu/showarticle.php3?id=1056624255
Förvisso hade jag fått idén till en soundfestival innan jag läste om Rodigans 25årsjubileum men då jag läste blev jag ännu mer inspirerad. Jag pratade med the Big Bubbly Belly Gorgon aka Joakim från sveriges no.1 rubadubsound New romantic posse. Han tyckte jag skulle genomföra min idé på stört och söka diverse kommunbidrag osv. Tyvärr bor jag i helvetes rövhål, även känt som Järvsö. så jag valde att lägga planerna på hyllan men kom idag på att jag lika gärna kan dela med mig av de här.
Min idé är alltså att genomföra en "festival" med enbart soundsystems. Fördelar med att enbart köra sounds är att man dels skulle få ner kostnaderna jämfört med andra festivalers artistbokningar. Jag tror också att en dylik festival skulle stärka soundens ställning på den svenska scenen då många antagligen skulle få upp ögonen och få mer förståelse för vad ett soundsystem är. För tyvärr är det ju så att många enbart bryr sig om artister och ser sounden lite som någonslags andra klassens underhållning. Dock vet vi ju alla att så inte är fallet och att sounds verkligen förtjänar en höre rankning på den svenska scenen.
Alltså skulle man kunna dra ihop ett festivalområde med tre scener/golv sen kan man helt enkelt köra en rootsscen/golv där man låter X antal rootssound spela. På det andra scenen/golvet kör de större clash/bashmentsounden och på det tredje golvet kör mindre rookiesound. Jag tycker personligen jag borde få nobelpriset i alla kategorier för den här idén. Så om någon vill adapta mitt koncept så får ni mer än jättegärna göra det. Kontakta gärna mig om ni vill ha lite hjälp med arrangemanget då jag mer än gärna ställer upp
/Choppa
Back with a blast!
Så har jag tagit upp bloggandet efter en tids uppehåll. Det fanns väl egentligen ingen anledning till att jag la av ett tag, förutom att jag hade en del annat att göra. Men nu ska det bli ordning och reda och minst ett par inlägg i veckan här!
Det är inte bara jag som är "back with a blast" utan även Sthlms-soundet Fast forward. Ett gäng killar som var väldigt aktiva på den svenska scenen för ett par år sen. De ställde bland annat upp i svenska clashmästerskapen för ett par år sen och har dessutom en clashvinnst på bortaplan mot finska Komposti på meritlistan. Nu är det dock annan verksamhet det satsas på, Nämligen 3 singelsläpp på en egenproducerad rytm som kallas "Love my". Jag snackade med rövarspråksselectorn Erorikok och fick en cd med samtliga cuts plus version hemskickad.
Jag vill börja med att säga att det jag främst beundrar med rytmen är den genuina känslan. Många moderna digitala produktioner är ofta inspirerade av moderna element vilket inte behöver vara något negativt. Dock ska det sägas att jag föredrar den genuina 80's känslan. Det andra jag imponeras av är valet av artister på rytmen. Det känns som att många producenter slösar bort sina rytmer genom att låta 20-30 artister voicea de. Fast Forward har lyckats med att göra ett urval av deejays, sångare och singjays till det här släppet som gör att helheten imponerar mer än om det hade kommit 30 cuts och 7-8 hade varit feta.
Dessa låtar kommer alltså släppas på vinyl på fast forwards egna label, totalt kommer det bli 3 sjuor med två cuts på varje förutom på en där man får Joey Fevers cut och och version. Joey fevers cut "back with a blast" är verkligen mäkta imponerande, speciellt kul tycker jag är att det faktiskt kommer en låt från Sverige som kan klassas som en soundkiller, det är ju inte något vi är bortskämda med direkt. Joey Fevers underbara stämma ligger på rytmen "like a lizard pon limb" ,som somliga skulle uttrycka det och han växlar mellan sång, singjay och chattande på ett sätt få andra i sverige klarar av. Denna låt är en solklar 10-poängare och i mina ögon en av de absolut fetaste låtarna som släppts på svensk mark.
På den andra sjuan får man alltså två cuts och först ut är den gammla räven Everton Chambers som gjorde en massa feta grejer på 80-talet och tydligen ska han ha gjort grejer på labeln African star på senare tid. "Walk in peace" heter hans bidrag på rytmen. Ska jag vara ärlig hade jag trott att hans cut skulle vara fetare än den var, då menar jag absolut inte att den var dålig. Chambers röst låter till en början lite falskt men växer ju längre man lyssnar och när han kvider ut "me cyaan sleep, morning come me cyaan brush my teeth" i refrängen låter det förträffligt i mina öron.
På B-sidan av "Walk in peace" hittar vi en kille som heter Samuel Lancine. Vad jag förstår har han inte sysslat med reggae överhuvudtaget tidigare, däremot har han gjort både soul, afrobeat och hiphop. Men kan man sjunga så kan man sjunga helt enkelt och det är något Lancine bevisar med låten "They don't know". Speciellt imponerande är refrängen där han går upp i falsett och sjunger "ooooh, they don't know". Falsett har alltid varit min akilleshäl och här känner jag hur håret på armarna faktiskt reser sig en aning.
På den tredje och sista sjuan hittar vi en gammal bekant på A-sidan, nämligen Leafnuts. Det känns som ett smart val av jamacianen Leafy att köra på modersmålet engelska istället för att köra på svenska med Chilly som han gjorde för cirka 10 år sen. Leafys Cut heter "War" och handlar om krig (no shit sherlock!). Leafy har en ganska brutal röst som lämpar sig utmärkt för deejaying över dylika rytmer, dessutom kör han en schysst gimmick som återkommer på ett flertal ställen i låten. På B-sidan finner vi en kille som heter Anthony Mills. En söt stämma som rider rytmen på ett eget och otraditionellt sätt. Låten heter "Money catching fire"och vad jag förstått har Mills inte heller sysslat med Reggae tidigare. Däremot verkar han vara en oerhört intressant person som bland annat är utbildad operasångare och har turnerat med Harry Belafonte. Lyckligtvis struntade han i att försöka göra om det Buccaner gjorde på 90-talet och lämnade operastilen hemma. Tack för det säger jag och lyfter på hatten för ännu en fet cut på rytmen.
Alla sjuorna kommer att släppas i april i år så då är det bara att ha sitt "Mouse-button-triggerfinger" redo så man får sig ett ex av varje. Jag vet tyvärr inte var man kommer kunna köpa singlarna men om någon vet lite närmare får ni gärna lämna en kommentar.
alla singlarna finns att lyssna på på www.fastforwardsound.se
/Choppa
Det är inte bara jag som är "back with a blast" utan även Sthlms-soundet Fast forward. Ett gäng killar som var väldigt aktiva på den svenska scenen för ett par år sen. De ställde bland annat upp i svenska clashmästerskapen för ett par år sen och har dessutom en clashvinnst på bortaplan mot finska Komposti på meritlistan. Nu är det dock annan verksamhet det satsas på, Nämligen 3 singelsläpp på en egenproducerad rytm som kallas "Love my". Jag snackade med rövarspråksselectorn Erorikok och fick en cd med samtliga cuts plus version hemskickad.
Jag vill börja med att säga att det jag främst beundrar med rytmen är den genuina känslan. Många moderna digitala produktioner är ofta inspirerade av moderna element vilket inte behöver vara något negativt. Dock ska det sägas att jag föredrar den genuina 80's känslan. Det andra jag imponeras av är valet av artister på rytmen. Det känns som att många producenter slösar bort sina rytmer genom att låta 20-30 artister voicea de. Fast Forward har lyckats med att göra ett urval av deejays, sångare och singjays till det här släppet som gör att helheten imponerar mer än om det hade kommit 30 cuts och 7-8 hade varit feta.
Dessa låtar kommer alltså släppas på vinyl på fast forwards egna label, totalt kommer det bli 3 sjuor med två cuts på varje förutom på en där man får Joey Fevers cut och och version. Joey fevers cut "back with a blast" är verkligen mäkta imponerande, speciellt kul tycker jag är att det faktiskt kommer en låt från Sverige som kan klassas som en soundkiller, det är ju inte något vi är bortskämda med direkt. Joey Fevers underbara stämma ligger på rytmen "like a lizard pon limb" ,som somliga skulle uttrycka det och han växlar mellan sång, singjay och chattande på ett sätt få andra i sverige klarar av. Denna låt är en solklar 10-poängare och i mina ögon en av de absolut fetaste låtarna som släppts på svensk mark.
På den andra sjuan får man alltså två cuts och först ut är den gammla räven Everton Chambers som gjorde en massa feta grejer på 80-talet och tydligen ska han ha gjort grejer på labeln African star på senare tid. "Walk in peace" heter hans bidrag på rytmen. Ska jag vara ärlig hade jag trott att hans cut skulle vara fetare än den var, då menar jag absolut inte att den var dålig. Chambers röst låter till en början lite falskt men växer ju längre man lyssnar och när han kvider ut "me cyaan sleep, morning come me cyaan brush my teeth" i refrängen låter det förträffligt i mina öron.
På B-sidan av "Walk in peace" hittar vi en kille som heter Samuel Lancine. Vad jag förstår har han inte sysslat med reggae överhuvudtaget tidigare, däremot har han gjort både soul, afrobeat och hiphop. Men kan man sjunga så kan man sjunga helt enkelt och det är något Lancine bevisar med låten "They don't know". Speciellt imponerande är refrängen där han går upp i falsett och sjunger "ooooh, they don't know". Falsett har alltid varit min akilleshäl och här känner jag hur håret på armarna faktiskt reser sig en aning.
På den tredje och sista sjuan hittar vi en gammal bekant på A-sidan, nämligen Leafnuts. Det känns som ett smart val av jamacianen Leafy att köra på modersmålet engelska istället för att köra på svenska med Chilly som han gjorde för cirka 10 år sen. Leafys Cut heter "War" och handlar om krig (no shit sherlock!). Leafy har en ganska brutal röst som lämpar sig utmärkt för deejaying över dylika rytmer, dessutom kör han en schysst gimmick som återkommer på ett flertal ställen i låten. På B-sidan finner vi en kille som heter Anthony Mills. En söt stämma som rider rytmen på ett eget och otraditionellt sätt. Låten heter "Money catching fire"och vad jag förstått har Mills inte heller sysslat med Reggae tidigare. Däremot verkar han vara en oerhört intressant person som bland annat är utbildad operasångare och har turnerat med Harry Belafonte. Lyckligtvis struntade han i att försöka göra om det Buccaner gjorde på 90-talet och lämnade operastilen hemma. Tack för det säger jag och lyfter på hatten för ännu en fet cut på rytmen.
Alla sjuorna kommer att släppas i april i år så då är det bara att ha sitt "Mouse-button-triggerfinger" redo så man får sig ett ex av varje. Jag vet tyvärr inte var man kommer kunna köpa singlarna men om någon vet lite närmare får ni gärna lämna en kommentar.
alla singlarna finns att lyssna på på www.fastforwardsound.se
/Choppa
