2009, en sammanfattning
Han är ju knäpp den där Kalle Björk, skriver ingenting på flera månader för att sen dra ihop en sammanfattning. Ja du läste rätt, anledningen? Jag har tråkigt, nuff said.
Anyway 2009, vad hände? Det gick fort iallafall och var stundtals tråkigt. Inga konserter med internationella artister fick jag bevittna, däremot en hel del svenska. Det roligaste 2009 måste jag ändå säga var att vi i Wolverine äntligen kom igång och spelade lite, inte mycket men ändå.
I Mars hade vi solhuset pon lock och jugglade i dryga 4 timmar. Inga vidare forwards eller avancerade dancehallmoves, men en schysst stämning och en väldigt lagom inledning på en blivande fantastiskt karriär.
Spelandet fortsatte i st Petersburg, Ryssland där undertecknad och Macker wise, the girls first choice som första svenska sound någonsin spelade på turntables placerade på ett bord som det tyska hårdrocksbandet Rammstein ätit vid! Crowden dansade och hade kul, även om vissa frågade på svårt bruten ryska om vi inte kunde spela lite rolling stones. Störst "forward" fick "Shanty town" av Desmond dekker. Dock var det lite jobbigt att enbart spela med en singelpuck, selectionen blev lite brokig då vi blev tvugna att spela minst varannan Lp eller 12".
Dagen efter fick vi en värre uppgift, vi skulle spela på en mässa med sverigetema. Mässan var strax utanför det svenska konsulatet och det var säkert ett par 1000 pers där. Förutom oss spelade popbandet lowood och salsabandet el tren sueco eller något sådant. Vi hade missuppfattat att vi skulle spela på dagen, ni kan ju prova själva att läsa ett programblad på ryska. Lyckligtvis hade vår värd en rumskompis som kunde ta sig till oss med skivorna. När vi gick upp och skulle börja spela dök nästa problem upp, det fattades en slipmat, singelpuckar och hörlurar. Tro fan att vi blev ställda. Uppfinningsrika som vi var använde vi en B-sida på en 12" som slipmat och chansmixade resten av tiden. Det gick efter omständigheterna bra och det var faktiskt lite komiskt att spela guntunes och ganjaanthems på uppdrag av det svenska konsulatet. Någon forward fick vi inte, folk var upptagna med att ta tele2kepsar och kika på Ikeaplanscher.
Sen skulle vi lira på en klubb tillsammans med Lowood på kvällen. Dock hade det blivit en liten miss så de hade glömt att annonsera om vår närvaro. St petersburgs samlade popsquad såg väldigt förvånade ut när vi började spela och jag kan ärligt säga att det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Efter att Lowood hade spelat och vi började spela igen tömdes lokalen snabbare än jag vet inte vad. Störst forward? HA!
Som Duane Stephenson skulle ha sagt "For I was a son who was lost, and my life was in despair". Nu skulle vi åka till en av de största klubbarna i St Petersburg och spela, hur skulle det gå? Jag var redigt nervös kan jag avslöja. Vi kom in och kopplade ihop skivspelarna samtidigt som en annan Dj spelade pophits på de redan existerande cd-spelarna. Lite hopp tändes också när vi äntligen fick spela på komplett utrustning med cd-spelare, slipmats, singelpuckar och hörlurar. Vi körde igång med att reppa sverige och spela Million Stylez "x-amount a girl" på dubplate. Folk stannade upp ett par sekunder och kollade rätt tveksamt på de två blekfeta fulingarna i dj-båset, sen började de dansa och en sån lättnad har jag aldrig kännt i hela mitt liv. Det blev helt galet. Lokalen tog 300 pers men jag skulle tippa på att det var drygt 400 i lokalen. Folk dansade på borden och det var hot like sauna! Vi spelade i 3 timmar och fick bra respons på allt vi spelade. Från rubadub och 80's digi till nyare grejer, roots och rocksteady. Sammanfattningsvis en fruktansvärt rolig spelning. Störst forward fick Daddy Ferma "Oversize Selecter" på dubplate. Jag sov gott den natten.
Det enda jag inte riktigt förstog under hela rysslandsresan utöver programbladet var varför Marcus köpte en flaska Absolut i tax freen? Det kändes lite omotiverat.
Ganska snart efter att vi kom hem fick jag ett samtal från Charlie Granberg som är en lokal musikpersonlighet som jobbar med att få igång musiklivet på ortens krogar. Han hade planer på att starta en reggaeklubb i Ljusdal och hade hört talats om the A-1 champion sound Wolverine Hi-Fi. Han erbjöd mig att bli resident om jag hjälpte till lite bokningar och så. Jag tackade ja även om jag var skeptisk, reggae i Ljusdal är ungefär lika dumt som att lira Carl Jularbo i Uganda. Jag beslöt mig trots det för att testa och se hur det gick. Charlie hade redan bokat ett band så jag behövde bara plocka med mig mina skivspelare och köra på. Bandet han bokat var First Light från Enköping vilka jag inte hade någon vidare koll på alls. Jag började spela ungefär klockan 9 och gav upp om att det skulle komma något folk ungefär en timme senare, killarna i bandet gillade visserligen vad jag spelade och så även ett par gentlemän från Bollnäs men i övrigt var det ganska tomt. Klockan blev 11 och det hade förvisso kommit lite mer folk men nu ville jag nästan åka hem och lägga mig. Sen hände något i det närmaste historiskt. Folk ramlade in på löpande band och det värsta av allt, de dansade också. Ungefär klockan 12 var dansgolvet fullt och det är ändå inte jättelitet. Jag var så förvånad att jag inte riktigt vad jag skulle spela och får väl erkänna att mixningen blev rätt lidande. Kvart över 12 gick First Light på och jag fick nästan slå mig ut ur dj-båset för att komma ut och få lite luft. Det var knökfullt överallt, både inne och ute på terassen. Framför scenen var det helt fullproppat med folk. First light var överraskande bra live och gjorde ingen besviken. Ungefär 20 minuter i 2 gick jag upp och spelade i 20 minuter till innan det var dags att gå hem. Vi uppskattade att det var drygt 500 pers i lokalen under kvällen. Det var ett riktigt stort ögonblick i min karriär som wannabe.
Vi körde klubben i Ljusdal en gång till, egentligen två men jag var inte med den sista gången. Joey Fever och Viktorious kom upp och gästade och spelade ett riktigt nice set. Inte lika mycket folk men absolut en bra spelning och en trevlig stämning.
"I love how di Ljusdal gyal dem dancing"
Tydligen floppade klubben den tredje gången och krögaren ville inte köra mer. Jag är dock inte särskilt nedslagen för det om jag ska vara ärlig. Har aldrig egentligen försökt etablera någon direkt scen i Ljusdal.
Rent musikaliskt har jag i vanlig ordning väldigt dålig koll på nya släpp och rytmer. Street Bullies är väl den rytm jag imponerades mest av i år. Kanske mycket tack vare det skitsnygga videomedleyt som släpptes till rytmen.
"Time to shine" av Laden var också en låt jag gillade starkt under 2009.
På den svenska scenen var det främst fast forwards love my rytm som imponerade mest. Bläddrar ni ner bland mina inlägg så hittar ni en utförlig recension av samtliga släpp på rytmen.
Jag vill inte heller glömma bort att hypea Joey Fevers och Million Stylez combo på Curtis Lynch come down rytm. "Young Gunz" hette den som bekant.
Den 18e januari flyttar jag ner till solna för att börja plugga militärhistoria. Hoppas på att man tar upp lite soundwar i kursen också. Förhoppningsvis får jag fart på lite mer musikaliska projekt också, vissa planer smids redan.
Så stay tuned for more Axxxxion!
/Choppa
Anyway 2009, vad hände? Det gick fort iallafall och var stundtals tråkigt. Inga konserter med internationella artister fick jag bevittna, däremot en hel del svenska. Det roligaste 2009 måste jag ändå säga var att vi i Wolverine äntligen kom igång och spelade lite, inte mycket men ändå.
I Mars hade vi solhuset pon lock och jugglade i dryga 4 timmar. Inga vidare forwards eller avancerade dancehallmoves, men en schysst stämning och en väldigt lagom inledning på en blivande fantastiskt karriär.
Spelandet fortsatte i st Petersburg, Ryssland där undertecknad och Macker wise, the girls first choice som första svenska sound någonsin spelade på turntables placerade på ett bord som det tyska hårdrocksbandet Rammstein ätit vid! Crowden dansade och hade kul, även om vissa frågade på svårt bruten ryska om vi inte kunde spela lite rolling stones. Störst "forward" fick "Shanty town" av Desmond dekker. Dock var det lite jobbigt att enbart spela med en singelpuck, selectionen blev lite brokig då vi blev tvugna att spela minst varannan Lp eller 12".
Dagen efter fick vi en värre uppgift, vi skulle spela på en mässa med sverigetema. Mässan var strax utanför det svenska konsulatet och det var säkert ett par 1000 pers där. Förutom oss spelade popbandet lowood och salsabandet el tren sueco eller något sådant. Vi hade missuppfattat att vi skulle spela på dagen, ni kan ju prova själva att läsa ett programblad på ryska. Lyckligtvis hade vår värd en rumskompis som kunde ta sig till oss med skivorna. När vi gick upp och skulle börja spela dök nästa problem upp, det fattades en slipmat, singelpuckar och hörlurar. Tro fan att vi blev ställda. Uppfinningsrika som vi var använde vi en B-sida på en 12" som slipmat och chansmixade resten av tiden. Det gick efter omständigheterna bra och det var faktiskt lite komiskt att spela guntunes och ganjaanthems på uppdrag av det svenska konsulatet. Någon forward fick vi inte, folk var upptagna med att ta tele2kepsar och kika på Ikeaplanscher.
Sen skulle vi lira på en klubb tillsammans med Lowood på kvällen. Dock hade det blivit en liten miss så de hade glömt att annonsera om vår närvaro. St petersburgs samlade popsquad såg väldigt förvånade ut när vi började spela och jag kan ärligt säga att det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Efter att Lowood hade spelat och vi började spela igen tömdes lokalen snabbare än jag vet inte vad. Störst forward? HA!
Som Duane Stephenson skulle ha sagt "For I was a son who was lost, and my life was in despair". Nu skulle vi åka till en av de största klubbarna i St Petersburg och spela, hur skulle det gå? Jag var redigt nervös kan jag avslöja. Vi kom in och kopplade ihop skivspelarna samtidigt som en annan Dj spelade pophits på de redan existerande cd-spelarna. Lite hopp tändes också när vi äntligen fick spela på komplett utrustning med cd-spelare, slipmats, singelpuckar och hörlurar. Vi körde igång med att reppa sverige och spela Million Stylez "x-amount a girl" på dubplate. Folk stannade upp ett par sekunder och kollade rätt tveksamt på de två blekfeta fulingarna i dj-båset, sen började de dansa och en sån lättnad har jag aldrig kännt i hela mitt liv. Det blev helt galet. Lokalen tog 300 pers men jag skulle tippa på att det var drygt 400 i lokalen. Folk dansade på borden och det var hot like sauna! Vi spelade i 3 timmar och fick bra respons på allt vi spelade. Från rubadub och 80's digi till nyare grejer, roots och rocksteady. Sammanfattningsvis en fruktansvärt rolig spelning. Störst forward fick Daddy Ferma "Oversize Selecter" på dubplate. Jag sov gott den natten.
Det enda jag inte riktigt förstog under hela rysslandsresan utöver programbladet var varför Marcus köpte en flaska Absolut i tax freen? Det kändes lite omotiverat.
Ganska snart efter att vi kom hem fick jag ett samtal från Charlie Granberg som är en lokal musikpersonlighet som jobbar med att få igång musiklivet på ortens krogar. Han hade planer på att starta en reggaeklubb i Ljusdal och hade hört talats om the A-1 champion sound Wolverine Hi-Fi. Han erbjöd mig att bli resident om jag hjälpte till lite bokningar och så. Jag tackade ja även om jag var skeptisk, reggae i Ljusdal är ungefär lika dumt som att lira Carl Jularbo i Uganda. Jag beslöt mig trots det för att testa och se hur det gick. Charlie hade redan bokat ett band så jag behövde bara plocka med mig mina skivspelare och köra på. Bandet han bokat var First Light från Enköping vilka jag inte hade någon vidare koll på alls. Jag började spela ungefär klockan 9 och gav upp om att det skulle komma något folk ungefär en timme senare, killarna i bandet gillade visserligen vad jag spelade och så även ett par gentlemän från Bollnäs men i övrigt var det ganska tomt. Klockan blev 11 och det hade förvisso kommit lite mer folk men nu ville jag nästan åka hem och lägga mig. Sen hände något i det närmaste historiskt. Folk ramlade in på löpande band och det värsta av allt, de dansade också. Ungefär klockan 12 var dansgolvet fullt och det är ändå inte jättelitet. Jag var så förvånad att jag inte riktigt vad jag skulle spela och får väl erkänna att mixningen blev rätt lidande. Kvart över 12 gick First Light på och jag fick nästan slå mig ut ur dj-båset för att komma ut och få lite luft. Det var knökfullt överallt, både inne och ute på terassen. Framför scenen var det helt fullproppat med folk. First light var överraskande bra live och gjorde ingen besviken. Ungefär 20 minuter i 2 gick jag upp och spelade i 20 minuter till innan det var dags att gå hem. Vi uppskattade att det var drygt 500 pers i lokalen under kvällen. Det var ett riktigt stort ögonblick i min karriär som wannabe.
Vi körde klubben i Ljusdal en gång till, egentligen två men jag var inte med den sista gången. Joey Fever och Viktorious kom upp och gästade och spelade ett riktigt nice set. Inte lika mycket folk men absolut en bra spelning och en trevlig stämning.
"I love how di Ljusdal gyal dem dancing"
Tydligen floppade klubben den tredje gången och krögaren ville inte köra mer. Jag är dock inte särskilt nedslagen för det om jag ska vara ärlig. Har aldrig egentligen försökt etablera någon direkt scen i Ljusdal.
Rent musikaliskt har jag i vanlig ordning väldigt dålig koll på nya släpp och rytmer. Street Bullies är väl den rytm jag imponerades mest av i år. Kanske mycket tack vare det skitsnygga videomedleyt som släpptes till rytmen.
"Time to shine" av Laden var också en låt jag gillade starkt under 2009.
På den svenska scenen var det främst fast forwards love my rytm som imponerade mest. Bläddrar ni ner bland mina inlägg så hittar ni en utförlig recension av samtliga släpp på rytmen.
Jag vill inte heller glömma bort att hypea Joey Fevers och Million Stylez combo på Curtis Lynch come down rytm. "Young Gunz" hette den som bekant.
Den 18e januari flyttar jag ner till solna för att börja plugga militärhistoria. Hoppas på att man tar upp lite soundwar i kursen också. Förhoppningsvis får jag fart på lite mer musikaliska projekt också, vissa planer smids redan.
Så stay tuned for more Axxxxion!
/Choppa
End of story
Jag har upptäckt att jag har en hel del annat för mig och har varken tid eller ork för att driva den här bloggen därför tänker jag inte skriva fler inlägg här. Hoppas att ni som läst mina inlägg har gillat det.
/Choppa
/Choppa
All soundboy unite!
Jag läste häromsistens ett litet reportage om David Rodigans 25årsjubileum skrivet för fat bankroll av Linus aka Daddy Ferma. På jubileet som genomfördes i tyskland spelade drygt 30 sounds under 2 dagar. Hela arrangemanget verkade rent ut sagt skithäftigt och i tider då de svenska festivalerna släpper halvtrist akt på halvtrist akt blir man naturligtvis lite inspirerad av det som finns att läsa på fat bankroll. Hela artikeln finns att läsa här:
http://www.fatbankroll.nu/showarticle.php3?id=1056624255
Förvisso hade jag fått idén till en soundfestival innan jag läste om Rodigans 25årsjubileum men då jag läste blev jag ännu mer inspirerad. Jag pratade med the Big Bubbly Belly Gorgon aka Joakim från sveriges no.1 rubadubsound New romantic posse. Han tyckte jag skulle genomföra min idé på stört och söka diverse kommunbidrag osv. Tyvärr bor jag i helvetes rövhål, även känt som Järvsö. så jag valde att lägga planerna på hyllan men kom idag på att jag lika gärna kan dela med mig av de här.
Min idé är alltså att genomföra en "festival" med enbart soundsystems. Fördelar med att enbart köra sounds är att man dels skulle få ner kostnaderna jämfört med andra festivalers artistbokningar. Jag tror också att en dylik festival skulle stärka soundens ställning på den svenska scenen då många antagligen skulle få upp ögonen och få mer förståelse för vad ett soundsystem är. För tyvärr är det ju så att många enbart bryr sig om artister och ser sounden lite som någonslags andra klassens underhållning. Dock vet vi ju alla att så inte är fallet och att sounds verkligen förtjänar en höre rankning på den svenska scenen.
Alltså skulle man kunna dra ihop ett festivalområde med tre scener/golv sen kan man helt enkelt köra en rootsscen/golv där man låter X antal rootssound spela. På det andra scenen/golvet kör de större clash/bashmentsounden och på det tredje golvet kör mindre rookiesound. Jag tycker personligen jag borde få nobelpriset i alla kategorier för den här idén. Så om någon vill adapta mitt koncept så får ni mer än jättegärna göra det. Kontakta gärna mig om ni vill ha lite hjälp med arrangemanget då jag mer än gärna ställer upp
/Choppa
http://www.fatbankroll.nu/showarticle.php3?id=1056624255
Förvisso hade jag fått idén till en soundfestival innan jag läste om Rodigans 25årsjubileum men då jag läste blev jag ännu mer inspirerad. Jag pratade med the Big Bubbly Belly Gorgon aka Joakim från sveriges no.1 rubadubsound New romantic posse. Han tyckte jag skulle genomföra min idé på stört och söka diverse kommunbidrag osv. Tyvärr bor jag i helvetes rövhål, även känt som Järvsö. så jag valde att lägga planerna på hyllan men kom idag på att jag lika gärna kan dela med mig av de här.
Min idé är alltså att genomföra en "festival" med enbart soundsystems. Fördelar med att enbart köra sounds är att man dels skulle få ner kostnaderna jämfört med andra festivalers artistbokningar. Jag tror också att en dylik festival skulle stärka soundens ställning på den svenska scenen då många antagligen skulle få upp ögonen och få mer förståelse för vad ett soundsystem är. För tyvärr är det ju så att många enbart bryr sig om artister och ser sounden lite som någonslags andra klassens underhållning. Dock vet vi ju alla att så inte är fallet och att sounds verkligen förtjänar en höre rankning på den svenska scenen.
Alltså skulle man kunna dra ihop ett festivalområde med tre scener/golv sen kan man helt enkelt köra en rootsscen/golv där man låter X antal rootssound spela. På det andra scenen/golvet kör de större clash/bashmentsounden och på det tredje golvet kör mindre rookiesound. Jag tycker personligen jag borde få nobelpriset i alla kategorier för den här idén. Så om någon vill adapta mitt koncept så får ni mer än jättegärna göra det. Kontakta gärna mig om ni vill ha lite hjälp med arrangemanget då jag mer än gärna ställer upp
/Choppa
Back with a blast!
Så har jag tagit upp bloggandet efter en tids uppehåll. Det fanns väl egentligen ingen anledning till att jag la av ett tag, förutom att jag hade en del annat att göra. Men nu ska det bli ordning och reda och minst ett par inlägg i veckan här!
Det är inte bara jag som är "back with a blast" utan även Sthlms-soundet Fast forward. Ett gäng killar som var väldigt aktiva på den svenska scenen för ett par år sen. De ställde bland annat upp i svenska clashmästerskapen för ett par år sen och har dessutom en clashvinnst på bortaplan mot finska Komposti på meritlistan. Nu är det dock annan verksamhet det satsas på, Nämligen 3 singelsläpp på en egenproducerad rytm som kallas "Love my". Jag snackade med rövarspråksselectorn Erorikok och fick en cd med samtliga cuts plus version hemskickad.
Jag vill börja med att säga att det jag främst beundrar med rytmen är den genuina känslan. Många moderna digitala produktioner är ofta inspirerade av moderna element vilket inte behöver vara något negativt. Dock ska det sägas att jag föredrar den genuina 80's känslan. Det andra jag imponeras av är valet av artister på rytmen. Det känns som att många producenter slösar bort sina rytmer genom att låta 20-30 artister voicea de. Fast Forward har lyckats med att göra ett urval av deejays, sångare och singjays till det här släppet som gör att helheten imponerar mer än om det hade kommit 30 cuts och 7-8 hade varit feta.
Dessa låtar kommer alltså släppas på vinyl på fast forwards egna label, totalt kommer det bli 3 sjuor med två cuts på varje förutom på en där man får Joey Fevers cut och och version. Joey fevers cut "back with a blast" är verkligen mäkta imponerande, speciellt kul tycker jag är att det faktiskt kommer en låt från Sverige som kan klassas som en soundkiller, det är ju inte något vi är bortskämda med direkt. Joey Fevers underbara stämma ligger på rytmen "like a lizard pon limb" ,som somliga skulle uttrycka det och han växlar mellan sång, singjay och chattande på ett sätt få andra i sverige klarar av. Denna låt är en solklar 10-poängare och i mina ögon en av de absolut fetaste låtarna som släppts på svensk mark.
På den andra sjuan får man alltså två cuts och först ut är den gammla räven Everton Chambers som gjorde en massa feta grejer på 80-talet och tydligen ska han ha gjort grejer på labeln African star på senare tid. "Walk in peace" heter hans bidrag på rytmen. Ska jag vara ärlig hade jag trott att hans cut skulle vara fetare än den var, då menar jag absolut inte att den var dålig. Chambers röst låter till en början lite falskt men växer ju längre man lyssnar och när han kvider ut "me cyaan sleep, morning come me cyaan brush my teeth" i refrängen låter det förträffligt i mina öron.
På B-sidan av "Walk in peace" hittar vi en kille som heter Samuel Lancine. Vad jag förstår har han inte sysslat med reggae överhuvudtaget tidigare, däremot har han gjort både soul, afrobeat och hiphop. Men kan man sjunga så kan man sjunga helt enkelt och det är något Lancine bevisar med låten "They don't know". Speciellt imponerande är refrängen där han går upp i falsett och sjunger "ooooh, they don't know". Falsett har alltid varit min akilleshäl och här känner jag hur håret på armarna faktiskt reser sig en aning.
På den tredje och sista sjuan hittar vi en gammal bekant på A-sidan, nämligen Leafnuts. Det känns som ett smart val av jamacianen Leafy att köra på modersmålet engelska istället för att köra på svenska med Chilly som han gjorde för cirka 10 år sen. Leafys Cut heter "War" och handlar om krig (no shit sherlock!). Leafy har en ganska brutal röst som lämpar sig utmärkt för deejaying över dylika rytmer, dessutom kör han en schysst gimmick som återkommer på ett flertal ställen i låten. På B-sidan finner vi en kille som heter Anthony Mills. En söt stämma som rider rytmen på ett eget och otraditionellt sätt. Låten heter "Money catching fire"och vad jag förstått har Mills inte heller sysslat med Reggae tidigare. Däremot verkar han vara en oerhört intressant person som bland annat är utbildad operasångare och har turnerat med Harry Belafonte. Lyckligtvis struntade han i att försöka göra om det Buccaner gjorde på 90-talet och lämnade operastilen hemma. Tack för det säger jag och lyfter på hatten för ännu en fet cut på rytmen.
Alla sjuorna kommer att släppas i april i år så då är det bara att ha sitt "Mouse-button-triggerfinger" redo så man får sig ett ex av varje. Jag vet tyvärr inte var man kommer kunna köpa singlarna men om någon vet lite närmare får ni gärna lämna en kommentar.
alla singlarna finns att lyssna på på www.fastforwardsound.se
/Choppa
Det är inte bara jag som är "back with a blast" utan även Sthlms-soundet Fast forward. Ett gäng killar som var väldigt aktiva på den svenska scenen för ett par år sen. De ställde bland annat upp i svenska clashmästerskapen för ett par år sen och har dessutom en clashvinnst på bortaplan mot finska Komposti på meritlistan. Nu är det dock annan verksamhet det satsas på, Nämligen 3 singelsläpp på en egenproducerad rytm som kallas "Love my". Jag snackade med rövarspråksselectorn Erorikok och fick en cd med samtliga cuts plus version hemskickad.
Jag vill börja med att säga att det jag främst beundrar med rytmen är den genuina känslan. Många moderna digitala produktioner är ofta inspirerade av moderna element vilket inte behöver vara något negativt. Dock ska det sägas att jag föredrar den genuina 80's känslan. Det andra jag imponeras av är valet av artister på rytmen. Det känns som att många producenter slösar bort sina rytmer genom att låta 20-30 artister voicea de. Fast Forward har lyckats med att göra ett urval av deejays, sångare och singjays till det här släppet som gör att helheten imponerar mer än om det hade kommit 30 cuts och 7-8 hade varit feta.
Dessa låtar kommer alltså släppas på vinyl på fast forwards egna label, totalt kommer det bli 3 sjuor med två cuts på varje förutom på en där man får Joey Fevers cut och och version. Joey fevers cut "back with a blast" är verkligen mäkta imponerande, speciellt kul tycker jag är att det faktiskt kommer en låt från Sverige som kan klassas som en soundkiller, det är ju inte något vi är bortskämda med direkt. Joey Fevers underbara stämma ligger på rytmen "like a lizard pon limb" ,som somliga skulle uttrycka det och han växlar mellan sång, singjay och chattande på ett sätt få andra i sverige klarar av. Denna låt är en solklar 10-poängare och i mina ögon en av de absolut fetaste låtarna som släppts på svensk mark.
På den andra sjuan får man alltså två cuts och först ut är den gammla räven Everton Chambers som gjorde en massa feta grejer på 80-talet och tydligen ska han ha gjort grejer på labeln African star på senare tid. "Walk in peace" heter hans bidrag på rytmen. Ska jag vara ärlig hade jag trott att hans cut skulle vara fetare än den var, då menar jag absolut inte att den var dålig. Chambers röst låter till en början lite falskt men växer ju längre man lyssnar och när han kvider ut "me cyaan sleep, morning come me cyaan brush my teeth" i refrängen låter det förträffligt i mina öron.
På B-sidan av "Walk in peace" hittar vi en kille som heter Samuel Lancine. Vad jag förstår har han inte sysslat med reggae överhuvudtaget tidigare, däremot har han gjort både soul, afrobeat och hiphop. Men kan man sjunga så kan man sjunga helt enkelt och det är något Lancine bevisar med låten "They don't know". Speciellt imponerande är refrängen där han går upp i falsett och sjunger "ooooh, they don't know". Falsett har alltid varit min akilleshäl och här känner jag hur håret på armarna faktiskt reser sig en aning.
På den tredje och sista sjuan hittar vi en gammal bekant på A-sidan, nämligen Leafnuts. Det känns som ett smart val av jamacianen Leafy att köra på modersmålet engelska istället för att köra på svenska med Chilly som han gjorde för cirka 10 år sen. Leafys Cut heter "War" och handlar om krig (no shit sherlock!). Leafy har en ganska brutal röst som lämpar sig utmärkt för deejaying över dylika rytmer, dessutom kör han en schysst gimmick som återkommer på ett flertal ställen i låten. På B-sidan finner vi en kille som heter Anthony Mills. En söt stämma som rider rytmen på ett eget och otraditionellt sätt. Låten heter "Money catching fire"och vad jag förstått har Mills inte heller sysslat med Reggae tidigare. Däremot verkar han vara en oerhört intressant person som bland annat är utbildad operasångare och har turnerat med Harry Belafonte. Lyckligtvis struntade han i att försöka göra om det Buccaner gjorde på 90-talet och lämnade operastilen hemma. Tack för det säger jag och lyfter på hatten för ännu en fet cut på rytmen.
Alla sjuorna kommer att släppas i april i år så då är det bara att ha sitt "Mouse-button-triggerfinger" redo så man får sig ett ex av varje. Jag vet tyvärr inte var man kommer kunna köpa singlarna men om någon vet lite närmare får ni gärna lämna en kommentar.
alla singlarna finns att lyssna på på www.fastforwardsound.se
/Choppa
En bild (och några ord) säger mer än 1000 ord
Hjälp Jah Stitch!
"I have just heard that Jah Stitch, foundation deejay and selector for Youth Promotion, spent three weeks in the hospital and is going back in for a heart operation. In addition, he had to take blood pressure medication which is very expensive for someone unemployed who is trying to live off almost non existent royalties and performance rights payments. To help him out, I have set up a paypal account to collect donations. All the money donated will go towards Stitch's health expenses and if there is any leftover, it will go to support a 'soup kitchen' in Kingston that feeds artists foundation including Stitch. the paypal email is [email protected]
As the foundation artists grow older, this sort of thing is going to become more common. The organizations in Jamaica don't seem to be addressing the issue. So, I really don’t know what else I can do, except this. If anyone has any ideas, please let me know."
Detta är saxat från blood and fire och jag skulle sätta en slant på att det är säkert att sätta in pengar. Paypalkontot administreras av Beth Lesser och det känns inte som att hon skulle försöka skinna folk på pengar. Så har ni en slant över tycker jag ni ska sätta in den där!
Vet ni inte vem Jah Stitch är rekomenderar jag varm skivan "Original raggamuffin" vilken jag kommer knåpa ihop en recension om inom en snar framtid.
/Choppa
As the foundation artists grow older, this sort of thing is going to become more common. The organizations in Jamaica don't seem to be addressing the issue. So, I really don’t know what else I can do, except this. If anyone has any ideas, please let me know."
Detta är saxat från blood and fire och jag skulle sätta en slant på att det är säkert att sätta in pengar. Paypalkontot administreras av Beth Lesser och det känns inte som att hon skulle försöka skinna folk på pengar. Så har ni en slant över tycker jag ni ska sätta in den där!
Vet ni inte vem Jah Stitch är rekomenderar jag varm skivan "Original raggamuffin" vilken jag kommer knåpa ihop en recension om inom en snar framtid.
/Choppa
64 år och vem fan bryr sig?
Imorgon ska jag till Stockholm, det ska bli kul att komma ut lite efter att på 6 månader inte ens varit utanför landskapet. Gick in på centrumhuset i Ljusdal idag och tyckte det var spännande eftersom det var så längesen jag var där. Slutsats: Kul liv.
I fredags spelade Cocoa tea & Turbulence i Stockholm för att fira Bob Marleys 64-årsdag. Seriöst finns det få saker jag bryr mig mindre om än Bob Marleys 64-års dag. Om man firar hans 60- eller 70-årsdag kan jag ha förstående för det. Men att fira hans 64-årsdag känns lite överdrivet. Frågan är hur länge folk ska hålla på med denna hysteriska personkult. det ska bli kul att se när jag sitter gammal och grå på ett ålderdomshem om folk firar Bob Marleys 146:e födelsedag. Jag lovar att inte komma.
Bob Marley är i mina ögon otroligt överskattad, lite som reggaens svar på David Beckham. Visst, han gjorde väl ett par bra låtar men knappast så pass många att man måste fira hans födelsedag varje år. Tycker det är lite halvtrist att alla som dör före 50 bast ska bli helgonförklarade. Detta gäller inte bara Marley utan folk inom andra genrer och branscher, T.ex. Dean, Joplin, Hendrix, Holly osv.
Förvisso skulle det här kunna bli ett grymt sätt att få grymma artister till Sverige, vi kan fira Bob Marleys namnsdag, dagen han gifte sig, lärde sig gå på toa själv, lärde sig cykla, lärde sig gå o.s.v.
Herr arrangör, nästa gång du vill ta hit cocoa tea och Turbulence behöver du faktiskt inte ha någon anledning för att göra det!
/Choppa
I fredags spelade Cocoa tea & Turbulence i Stockholm för att fira Bob Marleys 64-årsdag. Seriöst finns det få saker jag bryr mig mindre om än Bob Marleys 64-års dag. Om man firar hans 60- eller 70-årsdag kan jag ha förstående för det. Men att fira hans 64-årsdag känns lite överdrivet. Frågan är hur länge folk ska hålla på med denna hysteriska personkult. det ska bli kul att se när jag sitter gammal och grå på ett ålderdomshem om folk firar Bob Marleys 146:e födelsedag. Jag lovar att inte komma.
Bob Marley är i mina ögon otroligt överskattad, lite som reggaens svar på David Beckham. Visst, han gjorde väl ett par bra låtar men knappast så pass många att man måste fira hans födelsedag varje år. Tycker det är lite halvtrist att alla som dör före 50 bast ska bli helgonförklarade. Detta gäller inte bara Marley utan folk inom andra genrer och branscher, T.ex. Dean, Joplin, Hendrix, Holly osv.
Förvisso skulle det här kunna bli ett grymt sätt att få grymma artister till Sverige, vi kan fira Bob Marleys namnsdag, dagen han gifte sig, lärde sig gå på toa själv, lärde sig cykla, lärde sig gå o.s.v.
Herr arrangör, nästa gång du vill ta hit cocoa tea och Turbulence behöver du faktiskt inte ha någon anledning för att göra det!
/Choppa
Mission Impossible
Idag togs det första steget i mitt heliga korståg. Efter att ha växt upp på en av de mest inavlade platserna i svea rike, med en ännu mer inavlad musikscen är jag taggad som fan på att få lära ljusdalsfolket lite style and fashion! Går man ut på krogen här så har man 3 val, gubbrock, trance eller schlager. Det är uppriktigt sagt sjukt dåligt musikutbud här vilket har lett till att jag knappt är ute i svängen längre. Ljusdal har fostrat en hel del musikaliska storheter t.ex. Lill-babs, Idol-Cissi och.. inga fler. Det finns en hel del band här dock men det är mest metal- och coverband.
Men nu jävlar ska det styras lite ordentlig dans i Ljusdal! Den femte Mars spelar the original cantankerous Wolverine Hi-Fi på solidaritetshuset och eftersom vi är skitsnälla är det varken inträde eller åldersgräns. Fet juggling, tidigare ospelade dubplates och ett litet liveperformance utlovas. Taktiska som vi är har vi lagt giget på en torsdag på ett sportlov, förhoppningsvis kommer det då mer folk dels från de närliggande städerna och dels folk som skidsemestrar i Järvsö. Men ska jag vara ärlig är jag glad om det kommer något folk överhuvudtaget. Förhoppningen är dock att det ska bli smash så att de lokala krögarna får upp ögonen och vågar bryta glesbygdstrenden för en gångs skull. Annars får jag helt enkelt ta det som det är och söka mig utsocknes..
Jag vet att det faktiskt har spelats Reggae i järvsö förr. Det var då El Malo från svart katt sound/Mash up i Uppsala som spelade vid Kristoffersgården sommaren 2006/2007. 2006 jobbade jag och 2007 satt jag i Philadelphia och knaprade cheese steak. Mitt vanliga flyt alltså. Den här gången kommer jag dock garanterat att närvara hela kvällen.
/Choppa
Men nu jävlar ska det styras lite ordentlig dans i Ljusdal! Den femte Mars spelar the original cantankerous Wolverine Hi-Fi på solidaritetshuset och eftersom vi är skitsnälla är det varken inträde eller åldersgräns. Fet juggling, tidigare ospelade dubplates och ett litet liveperformance utlovas. Taktiska som vi är har vi lagt giget på en torsdag på ett sportlov, förhoppningsvis kommer det då mer folk dels från de närliggande städerna och dels folk som skidsemestrar i Järvsö. Men ska jag vara ärlig är jag glad om det kommer något folk överhuvudtaget. Förhoppningen är dock att det ska bli smash så att de lokala krögarna får upp ögonen och vågar bryta glesbygdstrenden för en gångs skull. Annars får jag helt enkelt ta det som det är och söka mig utsocknes..
Jag vet att det faktiskt har spelats Reggae i järvsö förr. Det var då El Malo från svart katt sound/Mash up i Uppsala som spelade vid Kristoffersgården sommaren 2006/2007. 2006 jobbade jag och 2007 satt jag i Philadelphia och knaprade cheese steak. Mitt vanliga flyt alltså. Den här gången kommer jag dock garanterat att närvara hela kvällen.
/Choppa
Ljusdalstyle it wicked and wild
Ikväll pallar jag inte skriva något faktiskt, är trött som en gnuhane. Däremot hittade jag nyss det här:
http://www.untfredag.se/avd/1,1826,MC=15-TYPE=blogg-bi=74,00.html?bin=4579
Jag är inte direkt överaskad. Dock vill jag tipsa denne Andreas Jakobsson och alla andra att bege sig till inavelns högbor Ljusdal den 5 mars. Då kommer järven spela så gött att både stads- och Järnvägshotellet åker på konkurs!
/Choppa
http://www.untfredag.se/avd/1,1826,MC=15-TYPE=blogg-bi=74,00.html?bin=4579
Jag är inte direkt överaskad. Dock vill jag tipsa denne Andreas Jakobsson och alla andra att bege sig till inavelns högbor Ljusdal den 5 mars. Då kommer järven spela så gött att både stads- och Järnvägshotellet åker på konkurs!
/Choppa
Ninja turtle vol 3
"Mud up it ah lick and it ah lick and it ah lick" chattade en viss Super Cat över rytmen som kom att heta just Mud up. På rytmalbumet med Mud up finns inte Super cat's cut med, men däremot en hel del andra feta grejer.
Först ut är Cutty Ranks med låten "Liberty" som inte alls är dålig men inte heller något speciellt. Skivan gjordes ju någon gång under Cuttys glansperiod och som bekant hade han svårt att misslyckas på feta rytmer på den tiden. Andra artist ut är en av mina personliga favoriter, Daddy Lizard. På A-sidan kör han låten "Kill Bow cat" där han chattar om att döda bow cat's vad det nu är. På B-sidan har vi samma låt fast i soundboyslaktarversion, då heter låten helt enkelt "Kill sound boy". En utmärkt låt för ljudpojksmörder i och andra aktiviteter. Resten av B-sidan är lite ljummen, Peter Metro passar inte riktig på rytmen på nå vänster, Clement Irie är lite för smörig vilket i och för sig inte är alltför ovanligt och Papa San når inte upp till sin bästa nivå. Lite tråkigt att de tre inte utnyttjade rytmen bättre.
På B-sidan blir det lite bättre, först hör vi Flourgon på rytmen som passar utmärkt för hans stil. "Say no" heter den och har jag fattat det rätt så handlar den om kvinnomisshandel, rätt skumt att en så fet låt kan beröra ett sånt hemskt ämne. Efter Flourgon kommer den tidigare nämnda "Kill sound boy" med pappa ödla. Trejde spåret görs av den för mig tidigare okända Lady Venus. Låten heter "Friend me mate" och när man lyssnar på den förstår man kanske varför Lady Venus inte är kändast i världen då låten inte är nåt vidare bra. Refrängen har samma melodi som någon barnvisa, jag kan dock inte sätta fingret på vilken. Lite kul är dock att hon använder samma gimmick som Reggie Stepper, ni vet den där han kvider fram ett skitnödigt "uuuuuuuuhhhh". Lady Venus låter dock ännu mer skitnödig och hade utan tvekat kunnat gästa på Screaming Jay Hawkings klassiska låt "Constipation blues".
Efter Lady Venus kommer den lite mer skillade Junie Ranks med en av skivans fetaste låtar. "X-rated" heter den och handlar om män med stora snaschar.
"Dem got dem big dick but dem cyaan use it
likkle pirahna ah dem a do it
Dem got dem big dick but dem cyaan use it
baby pirahna ah dem a do it"
Kul refräng! Hon refererar också till raketer utan bränsle och använder också andra spännande liknelser. Under ett parti i låten härmar hon också hur "punanin" pruttar om den uttsätts för alltför stora snaschar. Underbart mysig låt för alla som vill boosta självförtroendet lite. Sista låten är gjord av Wayne fire och heter "who say man done" och handlar om mannens ejakueringstid. Ni som inte vet vad det betyder kan slå upp det. Visserligen lite kul slackness men inte på långa vägar lika kul som Junie Ranks småpickapöjkglorifiering!
Jag har lite småsvårt för rytmskivor, såklart lessnar man på att lyssna på samma rytm efter ett tag och oftast tycker jag att bara ett fåtal av låtarna håller måttet. Det gäller även för Ninja Turtle vol 3
/Choppa
Först ut är Cutty Ranks med låten "Liberty" som inte alls är dålig men inte heller något speciellt. Skivan gjordes ju någon gång under Cuttys glansperiod och som bekant hade han svårt att misslyckas på feta rytmer på den tiden. Andra artist ut är en av mina personliga favoriter, Daddy Lizard. På A-sidan kör han låten "Kill Bow cat" där han chattar om att döda bow cat's vad det nu är. På B-sidan har vi samma låt fast i soundboyslaktarversion, då heter låten helt enkelt "Kill sound boy". En utmärkt låt för ljudpojksmörder i och andra aktiviteter. Resten av B-sidan är lite ljummen, Peter Metro passar inte riktig på rytmen på nå vänster, Clement Irie är lite för smörig vilket i och för sig inte är alltför ovanligt och Papa San når inte upp till sin bästa nivå. Lite tråkigt att de tre inte utnyttjade rytmen bättre.
På B-sidan blir det lite bättre, först hör vi Flourgon på rytmen som passar utmärkt för hans stil. "Say no" heter den och har jag fattat det rätt så handlar den om kvinnomisshandel, rätt skumt att en så fet låt kan beröra ett sånt hemskt ämne. Efter Flourgon kommer den tidigare nämnda "Kill sound boy" med pappa ödla. Trejde spåret görs av den för mig tidigare okända Lady Venus. Låten heter "Friend me mate" och när man lyssnar på den förstår man kanske varför Lady Venus inte är kändast i världen då låten inte är nåt vidare bra. Refrängen har samma melodi som någon barnvisa, jag kan dock inte sätta fingret på vilken. Lite kul är dock att hon använder samma gimmick som Reggie Stepper, ni vet den där han kvider fram ett skitnödigt "uuuuuuuuhhhh". Lady Venus låter dock ännu mer skitnödig och hade utan tvekat kunnat gästa på Screaming Jay Hawkings klassiska låt "Constipation blues".
Efter Lady Venus kommer den lite mer skillade Junie Ranks med en av skivans fetaste låtar. "X-rated" heter den och handlar om män med stora snaschar.
"Dem got dem big dick but dem cyaan use it
likkle pirahna ah dem a do it
Dem got dem big dick but dem cyaan use it
baby pirahna ah dem a do it"
Kul refräng! Hon refererar också till raketer utan bränsle och använder också andra spännande liknelser. Under ett parti i låten härmar hon också hur "punanin" pruttar om den uttsätts för alltför stora snaschar. Underbart mysig låt för alla som vill boosta självförtroendet lite. Sista låten är gjord av Wayne fire och heter "who say man done" och handlar om mannens ejakueringstid. Ni som inte vet vad det betyder kan slå upp det. Visserligen lite kul slackness men inte på långa vägar lika kul som Junie Ranks småpickapöjkglorifiering!
Jag har lite småsvårt för rytmskivor, såklart lessnar man på att lyssna på samma rytm efter ett tag och oftast tycker jag att bara ett fåtal av låtarna håller måttet. Det gäller även för Ninja Turtle vol 3
/Choppa
Anything test dead
Den enda sporten som är ädlare en bandy är soundclash, om man nu ska kalla det för sport. Det som är bra med clash är att man får höra massor av bra musik, plus att man kan vara fet och ändå duktig. Första clashen jag hörde var när min bror hade varit hemma över julen 2001 för att sedan sticka ner till Stockholm och clasha live i radio. Han spelade på den tiden med Axxionpack och motståndarna hette Deluxe om jag minns rätt. Jag och farsan satt och lyssnade hemma i vardagsrummet och fattade bokstavligt talat nada. Jag tror faktiskt att vi spelade in det och att jag har kasetten hemma någonstans, idag skulle jag antagligen uppskatta det mer.
Jag vet inte när jag började förstå hela clashgrejen, men gissar på att det var 2004/2005 någon gång. Viktigt att poängtera är att vi var det sista hushållet söder om Kalixälven som fick internetuppkoppling, inser ni då hur jävla glesbygd jag är eller? Man märker inte mycket av clasher om man inte har internet eller bor i en storstad, hade jag haft de rätta förutsättningarna hade jag nog tagit reda på det aningen snabbare.
"Clash är vackert, clash är fint, clash är mer underhållande en VM i alpint"
Nu har jag vuxit upp och blivit en stor pojke. Då vill man ju prova på att clasha själv men det känns lite korkat att utmana de stora svenska sounden i en clash, vår dubbox är inte riktigt redo för det än. Däremot vore det en utmärkt idé att anordna ett juniorSM i soundclash (ett seniorSM också för den delen). Jag vet att det finns en hel del unga hungriga sounds som jag antar inte skulle ha något emot att spela lite killertunes. För er som inte känner till dessa unga sounds ska jag rabbla några:
Wolverine Hi-Fi (of course)
Phantom sound
Thundah Vibez sound
Resolute sound
Popeye sound
Militia soundcrew
RuffyTuffy Sound
Jah Nordic sound
sen tror jag det finns ett sound som heter Thundah Clash sound med.
Vore inte det en jätteskoj idé att köra lite 45 rundor och sen dubfidub i finalen? Det tycker jag iallafall!
/Choppa
Jag vet inte när jag började förstå hela clashgrejen, men gissar på att det var 2004/2005 någon gång. Viktigt att poängtera är att vi var det sista hushållet söder om Kalixälven som fick internetuppkoppling, inser ni då hur jävla glesbygd jag är eller? Man märker inte mycket av clasher om man inte har internet eller bor i en storstad, hade jag haft de rätta förutsättningarna hade jag nog tagit reda på det aningen snabbare.
"Clash är vackert, clash är fint, clash är mer underhållande en VM i alpint"
Nu har jag vuxit upp och blivit en stor pojke. Då vill man ju prova på att clasha själv men det känns lite korkat att utmana de stora svenska sounden i en clash, vår dubbox är inte riktigt redo för det än. Däremot vore det en utmärkt idé att anordna ett juniorSM i soundclash (ett seniorSM också för den delen). Jag vet att det finns en hel del unga hungriga sounds som jag antar inte skulle ha något emot att spela lite killertunes. För er som inte känner till dessa unga sounds ska jag rabbla några:
Wolverine Hi-Fi (of course)
Phantom sound
Thundah Vibez sound
Resolute sound
Popeye sound
Militia soundcrew
RuffyTuffy Sound
Jah Nordic sound
sen tror jag det finns ett sound som heter Thundah Clash sound med.
Vore inte det en jätteskoj idé att köra lite 45 rundor och sen dubfidub i finalen? Det tycker jag iallafall!
/Choppa
The name of the sound are the talk of the town
Har tänkt lite på hur viktigt det är att ha ett bra namn på sitt sound för att slå sig in i branschen. Spelar det egentligen någon roll? Eller är det bara musiken man lirar som räknas? Jag tror personligen att namnet har en viss påverkan på publiken, kollar man på en affish och det står ett oetablerat namn som inte låter alltför coolt skippar man kanske att gästa deras klubb, vad vet jag.
Jag tycker att de flesta svenska sounden har jävligt grymma namn. Axxionpack, Rough Lynx och Stereo Steppers är samtliga jävligt ruffa och känns dessutom genomtänkta och originella. Trinity är kanske inte lika originellt men då får man ha i åtanke att de startade innan den värsta soundboomen i Europa då alla som hade ett par singlar och en skivspelare skulle starta ett sound (mig själv inkluderat). Topaz är också originellt men inte lika rufft som de tre första jag nämnde. Million Vibes är också fräscht och jag går tusen gånger hellre på ett sound som kallar sig Safari sound än nåt i stil med Rastafari sound.
Blickar vi utomlands tycker jag att främst att finska sound har en tendens att välja hårda och roliga namn. Komposti behöver knappast någon motivering, men även Poouta (som betyder fint väder) och Mpv som är en förkortning av det finska ordet "Metsäpalovaara" som betyder ungefär skogsbrandsfara är jävligt sköna namn. Hamnar vi däremot i Danmark tycker jag de stora sounden har ganska tråkiga namn. Rootsman Hi-fi känns det som att det finns ett par sound som heter, vet att det bland annat finns ett sound i UK som heter Rootsman sound. Firehouse är också det lite halvtrist med tanke på labeln, dock är Firehouse ett av mina absoluta favoritsound så kanske spelar det inte så stor roll. I I Norge finns det ett par sounds som har grymma namn, Raggabalder och Viking champion sound bland annat. Om vi tittar på de världskända sounden tycker jag främst att Bass oddysey och Saxon tillhör de bästa namnen.
Nu har jag bara namedroppat en massa namn känns det som, men att jag just nämnt dessa sounds kanske är ett bevis på att de har bra namn eftersom jag kommer ihåg de. I sånnafall faller mitt resonemang med tanke på att jag även nämnde namn jag inte höjer på ögonbrynen åt.
När jag valde namnet till Wolverine Hi-Fi hade jag två saker i tanken. Att det skulle klinga bra och att det skulle finnas en viss betydelse i namnet. Att det klingar bra hör ni ju själva, det är lagom långt och funkar utmärkt om man vill rimma på coola ord som t.ex. "machine". Att det blev just en järv är inte heller något konstigt, från början tänkte jag på nåt i stil med Wolverine island sound, översätt detta till svenska så förstår ni som vet var jag bor. Dock tyckte jag det klingade dåligt och att det lät dumt att ha med ett jävla "Island" i namnet. Så jag subventionerade bort ordet så blev det med ens mycket tuffare.
Sen vill jag bara avsluta med en liten fråga, Rough Lynx, vem fan har sett ett lodjur i Götet?
/Choppa
(Närå jag skoja bara, vi har inte järvar i Järvsö heller för den delen)
Jag tycker att de flesta svenska sounden har jävligt grymma namn. Axxionpack, Rough Lynx och Stereo Steppers är samtliga jävligt ruffa och känns dessutom genomtänkta och originella. Trinity är kanske inte lika originellt men då får man ha i åtanke att de startade innan den värsta soundboomen i Europa då alla som hade ett par singlar och en skivspelare skulle starta ett sound (mig själv inkluderat). Topaz är också originellt men inte lika rufft som de tre första jag nämnde. Million Vibes är också fräscht och jag går tusen gånger hellre på ett sound som kallar sig Safari sound än nåt i stil med Rastafari sound.
Blickar vi utomlands tycker jag att främst att finska sound har en tendens att välja hårda och roliga namn. Komposti behöver knappast någon motivering, men även Poouta (som betyder fint väder) och Mpv som är en förkortning av det finska ordet "Metsäpalovaara" som betyder ungefär skogsbrandsfara är jävligt sköna namn. Hamnar vi däremot i Danmark tycker jag de stora sounden har ganska tråkiga namn. Rootsman Hi-fi känns det som att det finns ett par sound som heter, vet att det bland annat finns ett sound i UK som heter Rootsman sound. Firehouse är också det lite halvtrist med tanke på labeln, dock är Firehouse ett av mina absoluta favoritsound så kanske spelar det inte så stor roll. I I Norge finns det ett par sounds som har grymma namn, Raggabalder och Viking champion sound bland annat. Om vi tittar på de världskända sounden tycker jag främst att Bass oddysey och Saxon tillhör de bästa namnen.
Nu har jag bara namedroppat en massa namn känns det som, men att jag just nämnt dessa sounds kanske är ett bevis på att de har bra namn eftersom jag kommer ihåg de. I sånnafall faller mitt resonemang med tanke på att jag även nämnde namn jag inte höjer på ögonbrynen åt.
När jag valde namnet till Wolverine Hi-Fi hade jag två saker i tanken. Att det skulle klinga bra och att det skulle finnas en viss betydelse i namnet. Att det klingar bra hör ni ju själva, det är lagom långt och funkar utmärkt om man vill rimma på coola ord som t.ex. "machine". Att det blev just en järv är inte heller något konstigt, från början tänkte jag på nåt i stil med Wolverine island sound, översätt detta till svenska så förstår ni som vet var jag bor. Dock tyckte jag det klingade dåligt och att det lät dumt att ha med ett jävla "Island" i namnet. Så jag subventionerade bort ordet så blev det med ens mycket tuffare.
Sen vill jag bara avsluta med en liten fråga, Rough Lynx, vem fan har sett ett lodjur i Götet?
/Choppa
(Närå jag skoja bara, vi har inte järvar i Järvsö heller för den delen)
Var fan är mitt sound!?
Den 5e maj 2007 öppnades en ny värld för mig. Efter år av lyssnande hade jag fortfarande inte sett någon reggaeakt live, mycket pga att jag var fattig, ful, finnig, minderårig och bodde i helvetets rövhål aka Järvsö. Jag hade visserligen varit ute och flaxat lite och varit utbytesstudent i Danmark i ett år, men även då bodde jag långt från städerna och var omringad av technostampande backslickkillar. 2006 lovade jag mig själv att åka på URF men sket i det till förmån för en betald Danmarksresa. Detta är något ångrar jag än idag, främst för att Top Cat var där och härjade.
Den fjärde maj 2007 var jag i Danmark och hälsade på de technostampande backslickkillarna på skolans återträff. På kvällen var det fest hos en av backslickkillarna, av cirka 100 penisförsedda gäster hade drygt 80 backslick eller annan stekig frilla. 99 stampade Techno, en betraktade technostampandet. Dagen efter skulle jag och min svenska kompis Madeleine sova hos en dansk kompis. Dock tedde det sig så att på just den dagen firade Köpenhamnsklubben "Rubadub Sundays" sitt femårsjubileum, inbjudna gäster var bland annat Natasja, King Kong och David Rodigan. Så jag tvingade helt enkelt med tjejerna till stengade där vi först blev skrämda av en uteliggare som dök fram our en buske och sa "Hej, kan i have en god aften" . Efter lite letande hittade vi dock klubben och kom in trots att vi var minderåriga.
Natasja inledde tillsammans med Pharfar bakom skivspelande, galet bra show blev det, höjdpunkten kom när hon körde "Gi' mig Danmark tilbage" över wipeoutrytmen. Delar av denna spelning finns att lyssna på på rubadub sundays myspace, www.myspace.com/rubadubsundays. Jag är mycket glad att jag hann se Natasja innan hon så tragiskt gick bort bara ett par månader senare. Efter Natajsa jugglade Soul Stereo sound från Frankrike lite hits och klassiker, jävligt bra grejer vill jag minnas. Därefter kom King Kong in på scenen iklädd solglasögon, en rödgulgrön mössa och en stav i näven. Hade faktiskt inte förväntat mig att han skulle köra så mycket rastatugg som han gjorde, men inte blev hans låtar sämre för det. Minns knappt vilka låtar han körde, men fett var det. Vill minnas att "Unity" och "A.I.D.S" på tempo bidrog till att det blev ett jävla liv i lokalen. Efter King Kong's framträdande jugglade Soul Stereo lite mer, jag och tjejerna gick ut för att tillfredställa den danska tjejens nikotinbehov. Det var helt tomt ute, till och med vakterna var inomhus så vi ställde oss precis vid ingången och småpratade lite. Efter en liten stund kom en kvinna tätt efteföljd av en liten halvrund man iklädd skinnjacka och hatt, jag hinner snabbt uppfatta att de pratar engelska. Jag funderade på varför tjejen tog med sig sin pappa till klubben. Vi makade på oss så att de kunde komma in, kvinnan sa inget men mannen hälsade artigt och ursäktade sig och gick in, vi stod som fån och förstod inte vad han skulle in dit och göra. Sen stack vi hem, danskan skulle upp och gå i skolan dagen efter och vi skulle ta tåget hem till härliga Hälsingland vid 12-tiden.
Ung, dum och utan erfarenhet av den internationella soundscenen hade jag vid tillfället ingen aning om att det var David Rodigan som hade hälsat på oss och ursäktat sig för att vi blev tvugna att flytta på oss när han skulle in i lokalen. Först när jag ett par dagar senare var inne på myspace och kollade på bilder från kvällen förstod jag vem han var. Lite kul kändes det att både sett natasja, King Kong, Soul Stereo och dessutom hejat på David Rodigan (även om jag inte hann se honom spela). jag får alltså summera kvällen som "En hyffsad krogdebut".
Ett par månader senare var jag på Uppsala reggaefestival och kollade på en hel massa band och grejer, dock måste jag erkänna att det enda som kändes ungefär lika fett som "Rubadub sundays" var Admiral Bailey's framträdane i tältet, samt Topaz och Immortals jugglande i tältet, hade väl varit roligare om Immortal inte blivit av med många av sina dubs på flygplatsen, men det var ändå en förbannat bra stämning där inne.
2008 var jag där igen, denna gången utsänd av the mighty Color Blind aka Mr Reggaegalore. Missade en del grejer jag ville se pga hutrande bakom scenen, väntandes på artister att intervjua. Det i mina ögon fetaste 2008 var Burro Bantons framträdande som var redan den första kvällen, jag och The notorious Tobbe knockshot stod och vevade näsduk som galningar i tältet. Jag vill också inflika att jag inte såg hela Massive B's framträdande på grund av att jag var så sjukt trött. Detta gjorde också att jag inte uppskattade spelningen lika mycket som jag kanske hade gjort annars.
Något annat som verkligen var sjukt fett på Urf 2008 var the mighty Viktorious med gäster i Uhurutältet. Han lirade många av mina favoritlåtar som bland annat "Screechy cross the border" med Courtney Melody och Lady Smitas, av vissa sågade "Du faar ikk punani". Otroligt fett var det också när Joey Fever, aka Koxx, Whales och min vapendragare Ludde aka "jag-vet-inte-vilket-artistnamn-jag-ska-välja". chattade mickrofon. Strikkly digikal niceness indeed.
Det som är jävligt tråkigt medd Uppsala reggaefestival är den förbannade stora scenen och alla jävla kompband. Jag tycker faktiskt det är tråkigt att se någon modernrootskille med ett halvtajt liveband. Visserligen tycker jag modern roots är jävligt tråkigt också. Ännu tråkigare blir det när någon dancehallartist kompas av ett band, jag förstår inte varför. Jag tycker gitarrer, trummor och sånt ska användas i studion i tillverkandet av rytmer men inte på scenen! Klart att när ett tight rootsband spelar ska det vara instrument, men inte när en deejay står och chattar. Jag har alltid tyckt att det blir mycket fetare med sound än band. Stämningen blir dessutom alltid en miljard gånger fetare vid tältscenen än vid den stora scenen. Så varför kan man inte satsa på att göra alla spelningar i tältet med sounds, och sen bara köra renodlade rootsakter på stora scenen + de största dancehallaartisterna backade av sound där med. Jag tycker det är dags att inse skivspelarens suveränitet över instrumenten!
anyway, att gnälla på urf är så jävla 2006
/Choppa
Den fjärde maj 2007 var jag i Danmark och hälsade på de technostampande backslickkillarna på skolans återträff. På kvällen var det fest hos en av backslickkillarna, av cirka 100 penisförsedda gäster hade drygt 80 backslick eller annan stekig frilla. 99 stampade Techno, en betraktade technostampandet. Dagen efter skulle jag och min svenska kompis Madeleine sova hos en dansk kompis. Dock tedde det sig så att på just den dagen firade Köpenhamnsklubben "Rubadub Sundays" sitt femårsjubileum, inbjudna gäster var bland annat Natasja, King Kong och David Rodigan. Så jag tvingade helt enkelt med tjejerna till stengade där vi först blev skrämda av en uteliggare som dök fram our en buske och sa "Hej, kan i have en god aften" . Efter lite letande hittade vi dock klubben och kom in trots att vi var minderåriga.
Natasja inledde tillsammans med Pharfar bakom skivspelande, galet bra show blev det, höjdpunkten kom när hon körde "Gi' mig Danmark tilbage" över wipeoutrytmen. Delar av denna spelning finns att lyssna på på rubadub sundays myspace, www.myspace.com/rubadubsundays. Jag är mycket glad att jag hann se Natasja innan hon så tragiskt gick bort bara ett par månader senare. Efter Natajsa jugglade Soul Stereo sound från Frankrike lite hits och klassiker, jävligt bra grejer vill jag minnas. Därefter kom King Kong in på scenen iklädd solglasögon, en rödgulgrön mössa och en stav i näven. Hade faktiskt inte förväntat mig att han skulle köra så mycket rastatugg som han gjorde, men inte blev hans låtar sämre för det. Minns knappt vilka låtar han körde, men fett var det. Vill minnas att "Unity" och "A.I.D.S" på tempo bidrog till att det blev ett jävla liv i lokalen. Efter King Kong's framträdande jugglade Soul Stereo lite mer, jag och tjejerna gick ut för att tillfredställa den danska tjejens nikotinbehov. Det var helt tomt ute, till och med vakterna var inomhus så vi ställde oss precis vid ingången och småpratade lite. Efter en liten stund kom en kvinna tätt efteföljd av en liten halvrund man iklädd skinnjacka och hatt, jag hinner snabbt uppfatta att de pratar engelska. Jag funderade på varför tjejen tog med sig sin pappa till klubben. Vi makade på oss så att de kunde komma in, kvinnan sa inget men mannen hälsade artigt och ursäktade sig och gick in, vi stod som fån och förstod inte vad han skulle in dit och göra. Sen stack vi hem, danskan skulle upp och gå i skolan dagen efter och vi skulle ta tåget hem till härliga Hälsingland vid 12-tiden.
Ung, dum och utan erfarenhet av den internationella soundscenen hade jag vid tillfället ingen aning om att det var David Rodigan som hade hälsat på oss och ursäktat sig för att vi blev tvugna att flytta på oss när han skulle in i lokalen. Först när jag ett par dagar senare var inne på myspace och kollade på bilder från kvällen förstod jag vem han var. Lite kul kändes det att både sett natasja, King Kong, Soul Stereo och dessutom hejat på David Rodigan (även om jag inte hann se honom spela). jag får alltså summera kvällen som "En hyffsad krogdebut".
Ett par månader senare var jag på Uppsala reggaefestival och kollade på en hel massa band och grejer, dock måste jag erkänna att det enda som kändes ungefär lika fett som "Rubadub sundays" var Admiral Bailey's framträdane i tältet, samt Topaz och Immortals jugglande i tältet, hade väl varit roligare om Immortal inte blivit av med många av sina dubs på flygplatsen, men det var ändå en förbannat bra stämning där inne.
2008 var jag där igen, denna gången utsänd av the mighty Color Blind aka Mr Reggaegalore. Missade en del grejer jag ville se pga hutrande bakom scenen, väntandes på artister att intervjua. Det i mina ögon fetaste 2008 var Burro Bantons framträdande som var redan den första kvällen, jag och The notorious Tobbe knockshot stod och vevade näsduk som galningar i tältet. Jag vill också inflika att jag inte såg hela Massive B's framträdande på grund av att jag var så sjukt trött. Detta gjorde också att jag inte uppskattade spelningen lika mycket som jag kanske hade gjort annars.
Något annat som verkligen var sjukt fett på Urf 2008 var the mighty Viktorious med gäster i Uhurutältet. Han lirade många av mina favoritlåtar som bland annat "Screechy cross the border" med Courtney Melody och Lady Smitas, av vissa sågade "Du faar ikk punani". Otroligt fett var det också när Joey Fever, aka Koxx, Whales och min vapendragare Ludde aka "jag-vet-inte-vilket-artistnamn-jag-ska-välja". chattade mickrofon. Strikkly digikal niceness indeed.
Det som är jävligt tråkigt medd Uppsala reggaefestival är den förbannade stora scenen och alla jävla kompband. Jag tycker faktiskt det är tråkigt att se någon modernrootskille med ett halvtajt liveband. Visserligen tycker jag modern roots är jävligt tråkigt också. Ännu tråkigare blir det när någon dancehallartist kompas av ett band, jag förstår inte varför. Jag tycker gitarrer, trummor och sånt ska användas i studion i tillverkandet av rytmer men inte på scenen! Klart att när ett tight rootsband spelar ska det vara instrument, men inte när en deejay står och chattar. Jag har alltid tyckt att det blir mycket fetare med sound än band. Stämningen blir dessutom alltid en miljard gånger fetare vid tältscenen än vid den stora scenen. Så varför kan man inte satsa på att göra alla spelningar i tältet med sounds, och sen bara köra renodlade rootsakter på stora scenen + de största dancehallaartisterna backade av sound där med. Jag tycker det är dags att inse skivspelarens suveränitet över instrumenten!
anyway, att gnälla på urf är så jävla 2006
/Choppa
Tribute to all soundboy!
Har på senare tid funderat lite på soundsystemens betydelse för den svenska reggaescenen och det som främst slagit mig är sambandet sounds-artister-publik.
Jag har fått en uppfattning om att det ofta är ett jävla klagande på att det kommer för få artister till Sverige. En svensk site med inriktning på reggae hade för någon månad sen den oerhört intelligenta frågan "Tycker du att Sverige tar hit för få artister?". Jag vet inte om jag har missat något men Sverige har väl aldrig tagit hit några artister? Är det Allmänna reggaeutskottet som bestämmer vilka som får komma och när? Eller är det Reinfeldt och hans polare som beslutar om det i riksdagen? I sånnafall ska jag kanske börja kolla på de i vanliga fall dödstrista, halvdagslånga sändningarna från riksdagen.
För att göra det klart så är det inte Sverige som tar hit artister, det har heller aldrig varit det och det kommer antagligen aldrig bli så heller. De som tar hit artister och fixar spelningar är sounds, reggaeföreningar, eldsjälar och en del klubbar (som förvisso oftast drivs av de tidigare nämnda personerna). Hade inga av dessa personer/organisationer/sounds funnits hade det inte funnits någon reggaescen i Sverige. Det jag tycker är trist är att de som får det mesta av all cred och anses vara de som bygger upp scenen i Sverige är de svenska artisterna. Jag tycker att artisterna egentligen gör ganska lite för att bygga upp scenen, visst de gör bra musik ( i en del fall) och bidrar på så sätt att den inhemska scenen blir starkare. Däremot bidrar de inte särskilt mycket till att internationella artister kommer hit, förutom att de kanske gör så att vissa klubbar drar in mer pengar och så småningom kan boka de internationella artisterna. Känns dock lite långsökt att ge de credden.
Hur som helst, det jag stör mig på är att folk ofta klagar på att det inte kommer några feta artister till sverige, och att det är så jävla dåligt klubbutbud osv.osv. Men grejen är ju den att man måste börja med att supporta sitt lokala sound/sin lokala klubb innan de feta artisterna börjar komma. Det är antagligen väldigt sällan någon får för sig saker som "Jag ska boka en dödsfet lineup för att det är så kul, det är nog säkrast att ta pengar ur egen ficka" Sounden får slita hårt för att dra ihop de pengar som krävs för att boka artister och då krävs en relativt stor och trogen publik som hjälper till att supporta de även när de inte har bokat Cocoa tea. Lägg även till att sounds köper dubplates, servar utrustning, bygger och reparerar lådor, köper skivor och ofta bokar svenska artister och andra sounds etc lite beroende på hur deras verksamhet är uppbyggd. supportar man inte sitt lokala sound ska man heller inte gnälla på att det inte kommer några feta liveartister, för det görs inte av sig självt och svenska staten kommer inte boka några artister. Så supporta ditt lokala sound om du vill se feta artister, annars kan du bara hålla käft i min mening.
/Choppa
Jag har fått en uppfattning om att det ofta är ett jävla klagande på att det kommer för få artister till Sverige. En svensk site med inriktning på reggae hade för någon månad sen den oerhört intelligenta frågan "Tycker du att Sverige tar hit för få artister?". Jag vet inte om jag har missat något men Sverige har väl aldrig tagit hit några artister? Är det Allmänna reggaeutskottet som bestämmer vilka som får komma och när? Eller är det Reinfeldt och hans polare som beslutar om det i riksdagen? I sånnafall ska jag kanske börja kolla på de i vanliga fall dödstrista, halvdagslånga sändningarna från riksdagen.
För att göra det klart så är det inte Sverige som tar hit artister, det har heller aldrig varit det och det kommer antagligen aldrig bli så heller. De som tar hit artister och fixar spelningar är sounds, reggaeföreningar, eldsjälar och en del klubbar (som förvisso oftast drivs av de tidigare nämnda personerna). Hade inga av dessa personer/organisationer/sounds funnits hade det inte funnits någon reggaescen i Sverige. Det jag tycker är trist är att de som får det mesta av all cred och anses vara de som bygger upp scenen i Sverige är de svenska artisterna. Jag tycker att artisterna egentligen gör ganska lite för att bygga upp scenen, visst de gör bra musik ( i en del fall) och bidrar på så sätt att den inhemska scenen blir starkare. Däremot bidrar de inte särskilt mycket till att internationella artister kommer hit, förutom att de kanske gör så att vissa klubbar drar in mer pengar och så småningom kan boka de internationella artisterna. Känns dock lite långsökt att ge de credden.
Hur som helst, det jag stör mig på är att folk ofta klagar på att det inte kommer några feta artister till sverige, och att det är så jävla dåligt klubbutbud osv.osv. Men grejen är ju den att man måste börja med att supporta sitt lokala sound/sin lokala klubb innan de feta artisterna börjar komma. Det är antagligen väldigt sällan någon får för sig saker som "Jag ska boka en dödsfet lineup för att det är så kul, det är nog säkrast att ta pengar ur egen ficka" Sounden får slita hårt för att dra ihop de pengar som krävs för att boka artister och då krävs en relativt stor och trogen publik som hjälper till att supporta de även när de inte har bokat Cocoa tea. Lägg även till att sounds köper dubplates, servar utrustning, bygger och reparerar lådor, köper skivor och ofta bokar svenska artister och andra sounds etc lite beroende på hur deras verksamhet är uppbyggd. supportar man inte sitt lokala sound ska man heller inte gnälla på att det inte kommer några feta liveartister, för det görs inte av sig självt och svenska staten kommer inte boka några artister. Så supporta ditt lokala sound om du vill se feta artister, annars kan du bara hålla käft i min mening.
/Choppa
Bad bwoy come and go
"Att vilja bygga ut sin skivsamling är en vanlig åkomma i den sena tonåren, något som ofta ställer sig i konflikt till tonåringens personliga ekonomi. Tonåringen vill i många fall köpa dödstuffa originalskivor istället för brusiga nypressar. Tyvärr är många av de grymma originalskivorna ofta skitdyra och kan orsaka stora hål i tonåringens plånbok"
Så svarade de på sjukvårdsupplysningen idag när jag frågade om det var värt att betala drygt 300 kr för en grym 12". Vad tycker ni läsare? Bör jag skippa ett välbehövligt köp av nya byxor för att istället lägga pengarna på dunderdigikal som lär få mina grannar att klaga? Att grannarna skulle klaga kanske inte låter anmärkningsvärt, men med tanke på att mina närmaste grannar bor drygt 200 meter bort ger det betydligt mer tyngd i argumentet.
Hur som helst gäller det att hitta de originalpressar folk inte verkar bry sig nämnvärt om och därför är billiga. Ett praktexempel på den typen av skiva är "Bad bwoy come and go" 7" av Christi B & Robotman. Låten ligger på B-sidan till Pad anthonys "bad bwoy" och kanske är det därför den inte är så värst känd. Singeln är utgiven på kanadensiska King Culture och är jag inte helt fel ute var även Christi B och Robotman bosatta i Kanada. Skivan inhandlades för 5 Dollar om jag minns rätt.
Låten handlar om att man ska hålla sig borta från brottets bana och att det alltid kommit nya skurkar men att de alla fått sona för sina brott till slut. Man nämner mängder av gangsters, såväl jamaicanska som internationellt kända brottslingar. Bland annat nämns General starsky, Curly locks (ett utmärkt inägg om dessa två finns att läsa här http://www.reggaebloggen.com/2008/12/shottas-general-starkey.html) och två för mig okända gangsters som skulle kunna heta något i stil med Cappa & Clothing messa. Det sistnämnda låter dock ganska otroligt men jag skjuter från höften.
"Remember starsky & Curly locks? hahai
remember Cappa and Clothing messa?
they used to run the town,
and they were no, no, no clown"
Man nämner också Al Capone, lite lustigt är dock att man hävdar att han brukade hålla till i New york. Al Capone var som bekant verksam i chicago. Utöver de jag redan nämnt nämns även Jesse James, Billy the kid och en hel drös andra bad bwoys.
Den stora behållningen med "Bad bwoy come and go" är kontrasten mellan Christi B's skönsjungande och Robotman's synthezier voice. (För er som inte vet vad en dylik syntstämma är för något bör ni kolla upp Pampidoos "Syntheziser voice", Den finns nypressad och kan köpas billigt). Kontrasten gör sig väldigt bra på den välproducerade men ack så enkla digirytmen.
Snubblar du över denna billigt så strunta inte i den utan köp den!
/Choppa
